För Elisabet var nu tiden inne då hon skulle föda, och hon födde en son. När hennes grannar och släktingar fick höra att Herren hade visat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära barnet, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men hans mor svarade: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade då till henne: ”I din släkt finns det ingen som har det namnet.” Och de gav tecken till hans far och frågade vad han ville att barnet skulle heta. Då bad han om en tavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förundrade sig. Genast öppnades hans mun och hans tunga löstes, och han började tala och prisa Gud. Fruktan kom över alla deras grannar, och i hela Judeens bergsbygd talade man om det som hade hänt. Alla som hörde det tog det till hjärtat och undrade vad det skulle bli av detta barn. Ty Herrens hand var med honom.

Bön: Himmelske Far, tack för att du gett oss denna härliga tid med sommarens ljus. Tack för att du gett oss det himmelska ljuset i ditt ord. Sänd oss din Helige Ande att göra detta ord levande i oss. I Jesu namn, amen.

Om Johannes Döparens födelse

Lukas var en vetenskapsman som gick grundligt till väga när han forskade om Jesus. Han börjar sin skildring med att berätta om Johannes Döparens föräldrar, och hur ängeln berättar för hans far Sakarias att det ska ske ett under med hans hustru Elisabet, så att hon som varit ofruktsam ända till hög ålder nu ska föda en son.

Sakarias var präst, och Lukas är så noggrann att han anger vilken prästavdelning han tillhör, nämligen Abias prästavdelning. Nu uppnådde han lyckan att bli uttagen att tända rökelseoffret i templet. Det fick man göra bara en gång i livet. Tidpunkten på året har man slutit sig till av att Sakarias tydligen tjänstgjorde under en stor högtid (”folket stod utanför och bad”), troligen då i sjunde månaden, alltså på hösten.

Ängeln berättar nu inte bara att Elisabet ska föda en son, utan ger också hans namn: Johannes. Det betyder ”Gud är nådig”. Han ger också förutsägelser om hans storhet och hur han ska bli uppfylld av Helig Ande. Johannes ska gå före Herren, deras Gud, i Elias ande och kraft, och han ska skaffa åt Herren ett folk som är berett.

Det här är ett härligt vittnesbörd om hur stor Johannes ska vara inför människorna, men också om hans gudomliga uppgift att predika omvändelse och förbereda människorna på Jesu ankomst. Han ska föra människorna till Jesus. Han är känd som lagpredikant, men har predikar också Jesus, genom att visa på syndernas förlåtelse.

Men så visar Sakarias sin syndfullhet, trots att det tidigare stod att han och Elisabet levde oförvitligt inför människor. Inför Gud var han en syndare. Nu tvivlade han på Guds ord. Därför straffades han med stumhet. Först när barnet skulle omskäras återfår han sin talförmåga.

Lukas berättar också om hur Johannes döparen reagerar på att Maria, som då redan bar på Jesus i sin mors mage, framför sin fridshälsning. Elisabet uppfylls av den Helige Ande och framför ett profetiskt budskap, och till det svarar Maria med en lovsång. Elisabet säger (v45): ”Salig är du som trodde.” Det är en kontrast mot Sakarias otro. Sedan följer Marias lovsång, det som vi känner som hymnen Magnificat.

Först efter det här kommer den text som är anvisad som evangelietext. Nu kommer hennes grannar och släktingar för att fira den stora tilldragelsen, som ju är ett under och säkert har låtit höra talas om sig långt omkring. Också händelsen i templet måste ju ha noterats som något särskilt.

På åttonde dagen ska barnet omskäras, som Mose lag föreskrev. Nu blev det åsiktsbrytningar om vad barnet skulle heta. Släktingarna tyckte att han skulle heta Sakarias, för att hedra sin far. Elisabet visste bättre. Johannes var det namn som ängeln hade gett: ”Gud är nådig.”

Sakarias har man inte brytt sig mycket om, han var tagen avsides på grund av sin stumhet. Men nu måste man ta honom till skiljedomare. Han avgör saken genom att skriva på en skrivtavla. Genast när han har hänvisat till ängelns föreskrift återfår han sin talförmåga, och nu kan han också bekräfta namnet och dessutom framföra ett profetiskt budskap i den Helige Andes kraft.

Nu sker mäktiga ting, och det upplever också folket runt omkring. De förstår att det är något särskilt med barnet som har fötts och fått namnet Johannes.

Johannes och midsommaren

Vad har nu Johannes Döparens födelse att göra med midsommaren?

Vi firar inte midsommar utifrån någon biblisk tradition. Midsommarhelgen har närmast karaktär av en världslig fest. Den präglas här i Norden av den ljusa tiden kring sommarsolståndet. Det är inte heller så många platser på jorden där man firar midsommar som vi gör.

Den här högtiden firas i dag med mycken osedlighet, våld och otro. Just nu behövs verkligen ett budskap av den typ Johannes förde fram.

Temat i dag är Ljuset från ovan. Det knyter an till Döparen via Joh 1:6–8:

En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.

Vi firar alltså inte Johannes Döparens födelse för att han själv skulle vara det himmelska ljuset, utan för att han skulle vittna om ljuset. Ljuset från ovan är Jesus, Ordet som blev kött. Johannes kom för att bereda vägen för Herren. Han kom för att påminna om hur viktigt det är att tänka längre fram än bara på det här livet. Här påminner midsommardagens tema rätt långt om adventstiden, för också där är Johannes Döparen aktuell. Vi påminns om att bereda oss att möta Gud.

Det här ska också gälla när vi ser på hur människor i dag lever sina liv. Det är som på den tid när Döparen trädde fram. Människorna lever sorglöst och bekymrade om att de en gång ska träda fram inför den store Domaren och ställas till ansvar för sina liv.

Just midsommarhögtiden är den tid när köttsligheten frodas som mest. Nu flödar de starka dryckerna, nu florerar de lösa förbindelserna. I många fall blir det följder, som man löser med abort, fostermord. Då är det skäl att tänka på att Johannes reagerade på Marias hälsning redan när han var i sin mammas mage.

Profetian på midsommardagen, från Jes 40, innehåller också ett allvarsord. Den påminner om att vårt uppdrag är att predika att (Jes 40:6–8)

Allt kött är gräs och all dess härlighet är som blomster på marken.  Gräs torkar, blomster vissnar, när Herrens Ande blåser på det. Ja, folket är gräs! Gräs torkar bort, blomster vissnar, men vår Guds ord förblir i evighet.

Det här betyder i korthet, att vi ska påminna om livets ovaraktighet. Vi är här på jorden bara en kort tid, på samma sätt som gräser torkar bort i de sydliga länderna så snart regntiden har passerats, och på samma sätt som vår sommar är så kort.

Johannes Döparen predikade detta allvarsord om Herrens ankomst. Han använde hårda ord. Några exempel (Luk 3:7–9):

Ni huggormsyngel! Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tänk inte: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham av dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Så blir varje träd som inte bär god frukt nerhugget och kastat i elden.

Huggormsyngel är barn till ormen. Här har vi samma dom också Jesus uttalar när han diskuterar med judarna (Joh 8). Där säger Jesus att de har djävulen till sin far. Samma tillmäle ger han också under sitt bestraffande tal till judarna i templet under Stilla veckan (Matt 23:33).

Det här är det starkaste sättet att beskriva vår tillvaro av naturen. Vi har ormgift i oss. Vi är syndare av naturen.

Det här måste ha varit väldigt anstötligt för dem som hörde det. För en del ledde till att de ångrade sina synder, för andra till hat. En del gick bort. Skriften säger att Ordet inte återvänder förgäves. Antingen verkar det omvändelse eller förhärdelse.

En del blev oroliga. De frågade vad det ska göra. Johannes gav svar.

En av dem som hatade Döparen var Herodias, sambo med Herodes Antipas, ”fjärdedelskungen”. Döparen sa till honom att han lever i synd, eftersom hon var gift med Herodes bror Filippus. Han förklarade att det leder till helvetet. Det kostade honom livet, för det tåldes inte att han sa till honom: ”Det är inte tillåtet för dig att ha din brors hustru.”

Till de vanliga människorna som blev oroliga sa Johannes: Om du har två livklädnader ska du dela med dig åt den som inte har någon. Har du mat ska du göra på samma sätt. Kräv inte ut mer än du har rätt till, tjäna redligt och gör din plikt utan att utnyttja din maktställning. Han gav praktisk vägledning, vi kan kalla det lagens tredje bruk.

Hur skulle det se ut i dag om alla präster i dag skulle gå till sina församlingsmedlemmar som lever likadant! Om de skulle gå till regenter och ledare och säga till dem att det finns något som heter synd.

Men Johannes predikade inte bara dom. Det står att han predikande omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. Egentligen står det i grundtexten ”in i”. Predikan förde alltså åhöraren, som ångrade sin synd, in i syndernas förlåtelse. Det skedde genom att han visade på Guds lamm, som tar bort världens synder.

Ljuset visar vägen hem

Det är här som midsommarens verkliga budskap finns. Johannes Döparen kom som ett vittne om ljuset. Det ljuset var Ordet, Jesus, som kom för att bo ibland oss. Hans ljus visar vägen till himlen.

Ljuset kan ha en otrevlig egenskap. När det träffar smuts och damm blir det väldigt avslöjande. Så är det också när Ordets ljus träffar oss och vår synd. Då blir vi avslöjade. Vi är inte så rena och fläckfria som vi hade trott och hoppats. Inför människor är många av oss relativt otadliga. Vi har inte blivit dömda för brott, vi ”åtnjuter medborgerligt förtroende”. Men den måttstocken är inte fullkomlig. Den har slipats av efter människors sätt att tänka.

Men det ljus som människornas granskning lyser med överträffas vida av intensiteten i det ljus som Ordet lyser med. Det är skarpare än någon tveeggat svärd, och tränger igenom märg och ben. Det avslöjar våra innersta tankar. Det visar att vi står med skuld inför Gud.

Inför det ljuset frågar vi, som de som lyssnade till Johannes Döparen: Vad ska vi göra?

Johannes hade två svar. Vi såg redan på den praktiska sidan, med mat och livklädnader och sådant. Det här kunde man ännu förstå. Vi kan också förstå vad det betyder att dela med sig av sina rikedomar när vi hör eller ser en nödställd.

Men så kom hans andra svar (Luk 3:16):

Efter mig kommer en som är starkare än jag, och jag är inte ens värd att knyta upp hans sandalremmar. Han ska döpa er i den helige Ande och eld.

Det räcker inte med att skrapa bort smutsen på ytan. Det måste brännas bort. Det är så när lagen kommer, då bränner det. När han som är starkare kommer, då avslöjas allt, också de onda tankarna och de orena motiven bakom vårt utåt sett osjälviska handlande. Men det bränner på ett annat sätt. Han vill visa att vi inte kan bli heliga med vår omvändelse.

Det behövs radikala åtgärder. Då behövs ett dop i den helige Ande och eld. Han behöver bränna ner vårt eget i grunden, vi behöver begravas med våra onda lustar och begärelser. Och så behöver vi en ny håg, en ny vilja, ett nytt hjärta – det behövs en ny människa.

Den prestationen kan inte Döparen hjälpa till med. Ingen av oss kan medverka ens det minsta. Vi är nämligen döda i oss själva, döda i överträdelse och synd. Det som Döparen kan göra är att överbevisa oss om att vi inte kan stanna där vi är, utan vi behöver föras till Jesus. Vi behöver honom, som måste brännas under Guds vredes eld. När han har gjort det, då kommer det stora: syndernas förlåtelse. Det ger han den som är ormyngel, som inte själv har någon helighet. Han tar bort ormgiftet inför Gud. Så blir han vår ställföreträdare, när vi ska stå inför Gud. ”Åt dem som tog emot honom gav han makt att bli Guds barn.”

När Döparen har fått föra oss fram till Jesus har han nått sitt mål. Han har då fört oss in i syndernas förlåtelse. Han har då avtagit och Jesus har växt till, och får hela äran och berömmelsen av att vi får vara Guds barn.

Då har Sakarias profetiska ord besannats (Luk 1:76–79):

Och du, barn, skall kallas den Högstes profet. Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom och ge hans folk kunskap om frälsning, att deras synder är förlåtna för vår Guds innerliga kärleks skull. I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss, för att ljus skall skina över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på fridens väg.

Här ser vi ljuset från himlen, som vår härliga midsommartid är en återspegling av. Vi får tacka Gud för att denna soluppgång har besökt oss. Vi har Ordet om syndernas förlåtelse. Då behöver vi inte sitta i mörker och dödsskugga, och utan har funnit fridens väg, den som heter Jesus Kristus. Då ska vi också vandra i ljuset, inte som världen lever, utan i frid med Gud den tid som återstår.

Då får vi också vara vittnen om ljuset, så att våra medmänniskor ska hitta hem till det himmelska målet.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.