Jesus sade också till sina lärjungar: "Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne blev beskylld för att förskingra hans egendom. Då kallade han honom till sig och sade: Vad är det jag hör om dig? Lämna redovisning för din förvaltning. Du kan inte längre få vara förvaltare. Då tänkte förvaltaren: Vad skall jag göra när min herre tar ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag inte och tigga skäms jag för. Jo, nu vet jag vad jag skall göra så att man tar emot mig i sina hem, när jag får avsked från min tjänst. Och han kallade till sig dem som stod i skuld hos hans herre, en efter en, och frågade den förste: Hur mycket är du skyldig min herre? Han svarade: Hundra fat olja. Förvaltaren sade till honom: Ta ditt skuldebrev och sätt dig genast ner och skriv femtio. Sedan frågade han en annan: Och du, hur mycket är du skyldig? Han svarade: Hundra tunnor vete. Då sade han till honom: Ta ditt skuldebrev och skriv åttio. Och hans herre berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. Ty den här världens barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn.

Jag säger er: Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon, för att de skall ta emot er i de eviga boningarna, när världslig rikedom har tagit slut.

Bön: Herre, lär oss att förstå ditt ord rätt, så att vi kan lära oss hur vi ska få trygghet inför den stora räkenskapsdagen, men också hur vi ska hantera de gåvor du ger oss att förvalta, ditt namn till ära och våra medmänniskor till hjälp. Amen.

En märklig liknelse

Jesus berättar den här liknelsen efter att han framställt sin undervisning om hur han tar sig an de förlorade och förtappade i det femtonde kapitlet. Där sägs att fariseerna och de skriftlärda kritiserade honom för att han tog emot syndare och åt med dem.

Vi kan förundras över att Jesus tycks förhärliga orättfärdigheten. Huvudpersonen är en förvaltare, som är en bedragare och försnillar sin herres egendom. Det är inte nog med att han har ertappats med att förskingra egendomen och därmed kommer att bli avsatt. Han gör ännu ett brott då han för egen vinnings skull förfalskar en rad skuldebrev.

Ändå sägs förvaltaren ha handlat klokt. Det finns olika mening bland bibeltolkarna vem det var som berömde den orättrådige förvaltaren. Var det förvaltarens herre, som Folkbibeln tolkar det, eller var det Jesus som uttalade berömmet? Man kan nämligen också översätta: ”Men Herren berömde ...” Så gör t.ex. Bo Giertz. Motiveringen är att det skulle ha varit mycket egendomligt om han som genom förfalskningen blivit av med sin rättmätiga egendom skulle ha berömt den som stal av honom, i stället för att straffa honom. Det var väl inte heller meningen att den rike mannen skulle upptäcka förfalskningen.

Men nu är det så att Jesus inte alltid använder sig av logik och sunt förnuft när han framställer sin undervisning. Ibland kan han göra paradoxala uttalanden. Om det är hans avsikt att den rike fordringsägaren verkligen uttalar ett beröm, är det ändå inget beröm av själva synden, utan av bedragarens klokhet. Poängen är att den orättrådige förvaltaren mitt i sin falskhet är klok, och att vi av det här ska lära oss hur vi ska använda den orättfärdige mammon till att gagna Guds rike.

Vi finner det också egendomligt att Jesus här så starkt talar om gärningarnas betydelse inför den slutliga rättegången, den yttersta domen. Skulle vi bara ha det här som undervisning om frälsningsvägen kunde vi nog tro att det är vårt handlande som är avgörande för hur vi ska tillbringa evigheten. Vi skulle få en bra plats i Guds rike i den mån vi har handlat klokt och skaffat oss jordiska vänner. Det är en märklig lära i så fall.

Men nu har vi ju en hel del annat som Jesus undervisar. Vi har också möjlighet att lyssna till hans apostlar, som har fått Andens särskilda ledning att lära oss grundligare om Guds väg. Därför ska vi se den här texten i sitt sammanhang, och inte som en lösryckt framställning. Läser vi lite längre fram, efter vår text, så sägs att fariseerna älskade pengarna och hånade Jesus för det han sade. Då avslöjade Jesus deras grundfel: de var egenrättfärdiga. Deras rättfärdighet hade fel utgångspunkt och fel syfte.

Vi ska slå fast med all skärpa, att vägen till himlen är stängd för den som vill bli salig genom sina egna gärningar och på grund av sin egen rättfärdighet. Det finns bara en väg till himlen: Jesus. Det heter så klart i Rom 4:5:

Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.

Ingen kommer till himlen genom sin egen fullkomlighet, för ingen människa är fullkomlig. Alla har vi syndat, och är därmed i oss utan hopp inför evigheten. Men genom dopet och tron har vi Jesu fullkomlighet, hans rättfärdighet, och övertäckta av den är vi fullkomliga och värdiga att gå in i himlen.

I den här liknelsen riktar sig Jesus främst till sina lärjungar, även om han fortfarande hade fariseer som åhörare. Han undervisar inte här om hur en människa blir salig, utan han vill lära sina lärjungar hur deras liv ska gestaltas som ett vittnesbörd om deras tro på Jesus, en tro som är verksam i kärlek och goda gärningar med inriktning på att tjäna medmänniskorna.

Vi ska utifrån texten se närmare på två frågor.

1. Rätt och orätt sätt att hantera våra pengar

Jesus använder det arameiska ordet mammon, som är en samlande beteckning på pengar och annan jordisk förmögenhet.

Vi får av Jesus veta att mammon är orättfärdig. Rikedomen är en farlig frestelse. Jesus har lärt oss att det är svårare för en kamel att komma in genom ett nålsöga än för den som är rik att komma in i Guds rike. Paulus säger i 1 Tim 6 att kärlek till pengar är en rot till allt ont. Några verser efter vår text hör vi att fariseerna älskade pengar och att de hånar Jesus när han undervisar på det här sättet om mammon.

Huvudpersonen i vår text hade inte ett rätt förhållande till pengarna. Han var en försnillare, en tjuv. Han försökte roffa åt sig mer än han hade rätt till. När han blev avskedad grep han ännu till förfalskning för egen vinnings skull. Han måste till varje pris se till att rädda sig själv.

Det här är långt från det bud Jesus ger oss i bergspredikan (Matt 6:31–33):

Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med? Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

Förvaltaren blev bekymrad. Det är helt mänskligt och normalt när man mister sitt arbete. Men nu gjorde han fel. Han skulle ha vänt sig till Herren, bekänt sina synder, sin förskingring och likt Sackeus varit beredd att betala tillbaka det som han hade fått orättmätigt. Han skulle ha fått förtrösta på att Herren skulle ha försett honom med det han behövde, visserligen så att han måste lida i det jordiska på grund av sina synder, troligen i fängelse. Men han skulle ha haft ett gott samvete och ett rätt förhållande till Gud. Det skulle ha gett honom välsignelse, fast inte så som han hade tänkt sig. Det skulle knappast ha gett honom överflöd på mammons goda.

Om det är svårt för den som är rik att komma in i Guds rike, är det då synd att vara rik? Borde vi göra som gråbröderna, fransiscanermunkarna, och alltså ge bort allt det vi har och leva utan ägodelar?

Vi ska inte tro att vi slipper frestelserna till synd genom att vi gör så. Den rike har sin frestelse, men den som uppoffrar sig mer än de flesta andra människor har också sina frestelser. Han möter en ännu farligare frestelse: att vara rik i anden och tro sig ha berömmelse inför Gud genom sina präktiga goda gärningar.

Det var det som var fariseernas orätta sätt att hantera pengarna. De älskade pengar och de använde dem för sina egna behov, sedan de hade gjort det som lagen krävde av dem, dvs. gett tionde. Och så tänkte de att de med det hade uppfyllt all rättfärdighet. De berömde sig av sin rättfärdighet. Men den berömmelsen räckte inte upp till Gud. Inför honom saknade de all berömmelse, precis som vi alla när vi har bara oss själva att hänvisa till.

På samma sätt är det om vi försöker vinna Guds barmhärtighet och välsignelse, och dessutom sympati från människor, genom att ge bort allt det vi äger.

Vi har inte fått något bud att vi ska ge bort alla våra ägodelar. Sådant är ett exempel på självvald gudstjänst, som Paulus varnar för i Kolosserbrevet. Vi har fått i uppdrag att vara förvaltare. Jesus berättade liknelsen (Matt 25:14–30) om hur en man lämnade sin förmögenhet att förvaltas av sina tjänare när han for utrikes. Han gav olika mycket att förvalta: fem talenter åt en, två åt en annan, och bara en åt en tredje. Men han förväntade sig avkastning av talenterna. Han ville inte att de skulle bli oanvända.

Vi vet också att många av de första kristna var rika, t.ex. Lydia som handlade med purpur (Apg 16). Men hon använde sina ägodelar i Guds rikes tjänst efter att hon blev en kristen. Abraham var mycket rik, och han blev aldrig kritiserad för det.

Det rätta sättet att använda pengarna är att ställa dem i Guds tjänst, inte för att skapa berömmelse åt oss, utan därför att Gud har visat oss nåd och nu vill att vi ska tjäna honom med det han ger oss. Har vi mera, har vi ett större ansvar att låta våra tillgångar tjäna andra. Har vi mindre ska vi vara nöjda med det och förtrösta på att Gud sörjer för det vi behöver.

Förnöjsamhet är en av Andens frukter, medan girighet är en av köttets gärningar.

2. Att handla klokt som Guds barn

Nu återvänder vi till slutklämmen i Jesu liknelse: ”Den här världens barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn.”

Med ”den här världens barn” avser Jesus dem som står utanför Guds rike, de som lever sig själva till behag och försöker skaffa sig själva största möjliga lycka och glädje här på jorden. Sina lärjungar ger han äretiteln ”ljusets barn”. Det är ju han själv, Jesus, som är ljuset, och de som följer honom kallas också världens ljus för att de återspeglar hans ljus.

Den orättrådige förvaltaren var ett världens barn. Han handlade fel, men ändå berömdes han för att han handlade klokt. Han var smart när han genomförde sin synd.

Hur ska ljusets barn göra för att handla klokt? Här kommer Jesus med en konstig uppmaning till sist i vår text:

Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon, för att de skall ta emot er i de eviga boningarna, när världslig rikedom har tagit slut.

Han riktar vår blick framåt mot den yttersta dagen, den dagen när världslig rikedom har tagit slut. Uttrycket ”de eviga boningarna” står som kontrast mot våra kortvariga boplatser här under vårt jordeliv. De kan närmast jämföras med tält, som när som helst kan blåsa sönder.

Det som är underligt är talet om vänner. Huvudpersonen i vår text ville skaffa sig vänner för att de skulle ta emot honom i sina jordiska hus, så att han inte skulle behöva söka kroppsligt arbete eller vara utlämnad åt att tigga. Men vilka vänner kan vi skaffa oss för det himmelska hemmet?

Vi ska tänka på den undervisning som Jesus ger oss just inför den yttersta domen. Då ska människorna delas in i två hopar. Jesus ska då tala om för dem som står på hans vänstra sida att de inte har betjänat honom när han var i fängelse, när han var sjuk och hungrig. De svarar då med att urskulda sig, de har aldrig fått någon sådan chans. Och Jesus säger, att det som de inte har gjort mot en av de minsta, det har de inte heller gjort mot honom.

På motsvarande sätt talar han till dem som kallas in i himlens välsignelse, de som står på hans högra sida. De har gjort allt sådant för honom, men de förundrar sig över att de skulle ha gjort sådant. Det vet de inte om.

Men här framkommer just att de har skaffat sig vänner. De har hjälpt de hungriga, besökt de sjuka, gett mat åt de hungriga osv, utan att de själva har vetat om att de har betjänat Herren. Nu kommer dessa goda gärningar och blir vittnen om deras tro. Det är av frukten man känner trädet, säger Jesus i förra söndagens evangelietext. Deras tro har gjort att de har gjort goda gärningar utan att de har berömt sig av dem. De har skaffat sig vänner, som nu vittnar för dem och ger dem tillträde till de eviga boningarna.

De medel som de använde för sina gärningar var den orättrådige mammons goda, dvs. de pengar som i sig ställer till så mycket elände. Men de har använt dem klokt. De har inte använt dem för att få egen vinning, för inför Jesus vet de inte om att de har gjort något gott. I sig själva har de ju varit fattiga tiggare, som varje dag bett om förlåtelse för sina synder och för att de varit så dåliga i att göra Guds vilja och betjäna medmänniskorna.

Det finns en vän framför andra, Jesus. Har vi honom har vi allt. Känner vi honom, ska han också kännas vid oss när vi står inför hans tron. Han känner oss för att är klädda i hans rättfärdighet, som han vann åt oss genom sitt syndfria liv, och för att han genom sin oskyldiga död på korset betalade bort hela vår syndaskuld. Och därför vill vi vara tillsammans med honom och lära oss leva som han vill. Om vi gör det, handlar vi klokt.

Sedan vill vi också få vänner som får njuta av samma omvårdnad av Jesus och ha samma härlighet att vänta när denna tid är slut. Därför ska vi ivrigt be Jesus om klokhet att kunna vara hans vittnen inför våra vänner och grannar, både i det vi gör och i det vi säger.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.