Därefter lämnade han Tyrus område och tog vägen över Sidon och gick sedan genom Dekapolis område till Galileiska sjön. Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad att han skulle lägga handen på honom. Då tog han honom åt sidan, bort från folkskaran, stoppade fingrarna i hans öron, spottade och rörde vid hans tunga och såg upp mot himlen, suckade och sade: ”Effata!” – det betyder: Öppna dig! Genast öppnades hans öron och hans tunga löstes, och han talade tydligt och klart. Jesus förbjöd dem att tala om detta för någon, men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare var de att göra det känt. Och folk blev utom sig av häpnad och sade: ”Allt han har gjort är gott. De döva får han att höra och de stumma att tala.”

Bön: O, Herre, Herre, led du varje steg och låt ditt ljus in i mitt mörker skina! Låt mig få vattna någon åkerteg, av solen bränd och färdig att förtvina!

Låt mig få säga vad du vill ha sagt, och välj du själv åt mig den rätta stunden! Ge du på hand och fot och läppar akt, men framför allt ge akt på hjärtegrunden! Amen.

Temat i dag är Våra ord, men handlingen i texten är ändå i första hand det som sker kring Jesus. De följande årgångarnas texter handlar mera om våra ord. Vi får alltså i dag en grund för hur vi ska tala genom att följa Jesus som lärare och helare.

1. 1.Jesus botar inte enligt vårt sätt
   

Vår text börjar med att beskriva vilken väg Jesus färdades. Han hade gjort en utfärd till trakten av Tyrus. Där uppvaktades han av en kvinna som var ovanligt envis. Efter att hon hade bönfallit honom om hjälp för sin dotter och envisats med att fortsätta trots att Jesus avvisade henne, botade han dottern och gjorde kvinnan till ett exempel på en som har en fast tro.

Det märkliga i den berättelsen är att Jesus botar en kananeisk kvinnas dotter fast han först säger att han inte är sänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus (Matt 15:24).

I det här fallet betonar Jesus att vi ska vara angelägna att vända oss till honom i all vår nöd, och inte ge upp. Det kan dröja innan han botar, men han kastar inte ut den som kommer till honom.

Sedan återvänder han till sina hemtrakter, där åter en massa folk möter honom.

Nu möts han också av en man som var döv och nästan stum. Han förs fram till Jesus och man ber att han ska lägga handen på honom och bota honom på det sättet. Jesus möter igen en gång den fördärvade skapelsen, som synden har förstört. Då han möter sjukdom och lidande är det en del av den kamp mot djävulen som han kom för att utkämpa. Och han vann.

Jesus botade på ett konstigt sätt. Man väntade sig att han skulle lägga handen på den dövstumme. Men han stoppade fingrarna i hans öron, spottade och rörde vid hans tunga. Så sa han det ord, som Markus har lämnat oöversatt: ”Effata!” Markus förklarar också att det betyder: Öppna dig!

Här signalerar han hur Gud handlar med oss. Han väljer yttre medel, som han vill att vi ska använda.

När han stoppar fingrarna i öronen får vi en signal att det är där som det avgörande sker. Våra öron är tillstoppade på grund av vårt naturliga tillstånd. Vi vill inte höra, och vi kan inte höra. Det är som Gud säger genom Jesaja (Jes 6:9–10), och som Jesus anknyter till (Mark 4:12):

Ni skall höra och höra, men inte förstå, och ni skall se och se, men inte begripa. Förhärda detta folks hjärta, gör deras öron döva och deras ögon blinda, så att de inte ser med sina ögon, hör med sina öron eller förstår med sitt hjärta och vänder om och blir helade.

Då Jesus anknyter till de här orden från Jesaja har han just berättat liknelsen om såningsmannen och hans lärjungar frågar honom om liknelserna som han berättar. Jesus anger tydligt att Gud har sin tid. Lärjungarna fick nu del av hemligheten bakom liknelserna, men folket i övrigt kunde ännu inte förstå dem. Det här ska vi återkomma till lite senare.

I det här skedet ska vi bara konstatera, att vi människor är döva av födelsen när det gäller att lyssna till Guds ord. Man kan säga att vi är födda med ryggen mot Gud, så att vi inte reagerar på vad han säger. När vår tids människor hör Guds ord, missförstår de det. När Gud talar i sin helighet, tror man att han är dömande och orättvis. Man kan inte tänka sig att man skulle förtjäna straff för sina synder, i synnerhet inte att man skulle förtjäna en evig förtappelse. När han talar i nåd, tror man att det beror på att man på något sätt gjort sig förtjänt av att han är god mot oss. Det här beror på att vi gör oss egna uppfattningar om Gud, då vi är döva och inte lyssnar till vad han säger.

Också fastän vi vandrat med Jesus hotas vi av dövhet. Världens buller gör oss döva för evangeliet. Många gånger anklagar vi Gud för att han inte tycks bry sig om oss, och så ser vi inte hur stora välgärningar han strör över oss. Vi skulle så gärna kommendera Gud, och bestämma hur han ska göra. Men han väljer själv sitt sätt att hjälpa oss, och bestämmer också tidpunkten.

Våra öron måste öppnas utifrån. Det är den Helige Ande som ska öppna för att vi ska förstå och börja höra. Och han verkar när och hur han vill, men det sker genom att vi lyssnar.

I Rom 10:17 får vi veta:

Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord.

Här står det egentligen ”av hörande”. Öronen är alltså väldigt centrala för att det andliga livet ska födas och bestå. Det betyder ju inte att vi inte också skulle få eller behöva läsa Guds ord själva, men hörandet är alltid ytterst centralt i Guds handlande med oss.

Jesus använder sina fingrar och sitt spott för att bota den döve. Det är ett påtagligt handlingssätt med en fysisk beröring. Med tanke på temat för i dag tycker man kanske att han just här skulle ha botat med ett ord. Fanns det inte tillräckligt med kraft i hans ord? Han gjorde ju så många andra gånger.

Det här innehåller en stark varning för svärmeri. När vi väntar på Guds handlande tänker vi oss ofta en andlig kraft som bara finns där, som vi kanske känner, men som vi inte ser. Men Gud har valt att handla med oss med yttre ting.

Han förmedlar sitt ord till oss genom predikan, genom yttre ord. Han kommer med dopets välsignelse i vatten. Han kommer med nattvardens välsignelse i bröd och vin. Han tänker på att vi har en svag tro. Vi kan inte gripa tag i det osynliga. Därför kommer han till oss i yttre medel som ger oss en påtaglig känning av hans verksamhet.

Jesus botar den döve så att han börjar höra igen. När den Helige Ande öppnar våra öron för Ordet kan vi ta emot det, så att det går in i våra hjärtan och föder liv. Den döve var också nästan stum. Oftast är det så, att den som inte kan höra inte heller kan lära sig tala. Den som inte har fått liv genom Anden har inte heller något att föra vidare. ”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen”, säger Jesus (Luk 6:45).

När den döve började höra kunde han också genast tala klart och tydligt. Nu följer ett nytt skede: nu följer mannens och hela folkets vittnesbörd, en lovsång till Jesus för hans frälsning. Det ska vi återkomma till, men först ska vi utveckla det här med vår andliga dövhet.

2. Vår andliga dövhet

Varför förbjöd Jesus folket att tala om hur han botade? Många gånger förbjöd Jesus den som blev botad att sprida ut nyheten om att han hade blivit frisk. Det står inte direkt, men troligen omfattades den botade mannen också här av förbudet att berätta. Varför det? Det lönade ju sig inte, utan det blev en löpeld direkt.

Jesus förbjöd dem att berätta för att den rätta tiden inte hade kommit. De förstod inte varför han kom. De ville göra honom till kung, till det yttre.

Vi går tillbaka till Mark 4, där lärjungarna frågar varför Jesus berättar liknelser. Jesus hänvisar till Jesaja, där Gud talar om förstockelsen. Trots att hans folk har fått Guds ord har de inte förstått någonting. Hur mycket man än predikar blir det inget resultat.

Kära vänner, är det här inte väldigt typiskt för vår tid? Det predikas väldigt mycket i dag, men det mesta tycks inte ha någon inverkan. Visst är det så, att mycket av det som predikas är bara snömos, eller direkt falsk lära. Och av det kommer inget gott. Man kan inte vänta druvor av törnen.

Men också när predikan sker i ande och sanning verkar det som om den skulle mötas av döva öron. Vi är ett förstockat folk. Vi har hörande öron, men hör ingenting. Vi är andligen döva.

På Jesu tid hade folket fel uppfattning om varför Jesus hade kommit. Man väntade på en jordisk Messias. Man väntade på upprättelse, en revolution, som skulle leda till att folket blev fritt från det romerska tyranniet, och återfå den storhet som det hade under David och Salomo. Men Jesus skulle inte komma med en jordisk befrielse, utan med befrielse från syndens, dödens och djävulens tyranni. Han skulle lida och dö för att vi människor skulle få ett hopp för evigheten.

I dag väntar sig många människor att Gud är en lyckoautomat. Det är hans sak att ge oss välsignelse när vi går till kyrkan. Det är han som ska ge glans över bröllopet och ge oss fest när ungdomarna konfirmeras. Och blir vi sjuka är det Guds uppgift att se till att vi blir friska.

Vi ser det mer eller mindre som en självklarhet att Gud ger oss det vi ber om. Men har han inte lovat det då? Jo, han har lovat att höra oss, och han har också gett oss härliga löften att ge oss när vi ber i Jesu namn. Men det är kanske så att det inte är så bra för oss att han ger oss bönesvaret just då när vi ber. Han dröjer ibland, det visar Bibeln oss. När man bad att Jesus skulle lägga handen på den döve gjorde han något helt annat, som man inte kunde vänta sig. Men han botade.

När Gud inte verkar höra oss och inte ger oss det som vi ber om just nu är också det en del av hans plan. Kanske måste han avslöja vår egen andliga dövhet. Han måste böja oss djupare för att få oss att inse att vår egen kraft är för svag, och att vi ska sluta titta på oss själva och i stället lita fullt på Jesus. Kanske måste han avslöja att vi går med ouppklarade synder som han vill att vi ska lyfta fram och bekänna. Jesaja säger (59:1–2):

Se, HERRENS hand är inte för kort, så att han ej kan frälsa, hans öra är inte tillslutet, så att han ej kan höra. Nej, det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra, era synder döljer hans ansikte för er, så att han inte hör er.

Det är inte Gud som är döv. Det är vi som är döva.

Jesus förbjöd människorna att tala om hur han botade. De tyckte att det viktigaste var att de blev friska. Men Jesus hade i främsta hand kommit för frälsa från synden. Synden är en mycket allvarligare sjukdom är de yttre kroppsliga sjukdomarna någonsin är. Det glömmer vi så lätt bort. Men just här finns kärnan i det kristna vittnesbördet: att Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare, och däribland dig och mig. Han har kommit för att vi inte ska behöva gå emot en evig förtappelse för att vi är vända med ryggen mot Gud. Han har kommit för att vi ska se att han måste lida och dö på korset för att betala vår syndaskuld.

Det här är inget som bara gäller på utsidan av vårt liv. Det här gäller vårt konkreta liv i vardagen, där synden plågar oss. Kanske du kämpar med ditt dåliga humör, att du har misslyckats i dina relationer på jobbet, i familjen eller med grannarna. Det här vill Gud reda upp med dig. Eller är det så att du har varit otrogen i ditt äktenskap, horar med Internetporr när ingen ser det, eller kanske är du slav under begär efter droger. Du vet mycket väl att sådant inte passar för en kristen, men du har inte gjort upp med det inför Gud.

Kära vän, sörjer du över din oförmåga och din synd, så ska du också veta, att din synd är borttagen och förlåten inför Gud den stund när Jesus dog på korset. Det är allvarligt med syndens makt över oss. Därför måste Jesus lida döden på korset. Han skulle inte ha behövt göra det om du hade klarat av att leva rent och heligt själv. Men eftersom han såg dig i din svaghet, i den djupa dyn, därför kom han hit till världen och gav sitt liv för att du skulle få leva.

David berättar i psalm 32:3–5 hur Gud gör med oss när han griper in personligen och botar oss från vår andliga dövhet:

Så länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. Dag och natt var din hand tung över mig, min livskraft försvann som av sommarhetta. Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: ”Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN.” Då förlät du mig min syndaskuld.

När du vänder dig i syndabekännelse och bön till Gud, att han ska förbarma sig och förlåta dig dina synder för Jesu skull, behöver du inte tvivla på att han hör din bön. Han förkunnar dig budskapet: dina synder är dig förlåtna, gå i frid! Och här gör han som med den döve: använder sina händer och fingrar för att föra in budskapet i oss på ett påtagligt sätt. Han ger oss sin kropp och sitt blod i nattvarden, så att vi kan känna det i munnen.

Så här vill han göra dig fri, verkligen fri, så att du inte längre lever under syndens välde. Det är inte din egen kraft som gör dig fri från syndens makt, utan det är evangeliet. Paulus uttrycker det så här i Rom 6:14:

Synden skall inte vara herre över er, ty ni står inte under lagen, utan under nåden.

3. Den rätta lovprisningen

När Jesus frälsar oss från syndens makt föder han en lovsång. Det är inte en lovsång över vår egen förträfflighet, eller för att vi har lyckats så bra, utan en lovsång till Gud för hans nåd och barmhärtighet. Det blir inte fråga om vad vi har uträttat utan ett vittnesbörd om Guds stora under: frälsningens gåva.

Den här lovsången skiljer sig radikalt från den gamla människans jämmer och klagan över allt eländigt. Den är ett vittnesbörd om vad Jesus har gjort för oss. Hur är det med de människor som du umgås med i din vardag, har de hört det här vittnesbördet från dina läppar? Är det som med mannen i vår text och folket runtomkring, att de inte kunde hålla tyst, utan måste berätta om Jesus?

Du känner kanske att du inte har någon kraft och ingen förmåga att berätta om Jesus.

Glöm inte, att du kan vara ett vittne också genom ditt sätt att vara. Att vara en vän, som bryr dig om din nästa, att vara en spegel av Jesus för människorna som möter dig. För världens människor kan det vara frånstötande med en som ständigt har Jesus på läpparna men vars liv talar något helt annat. Har din vän inget förtroende för dig betyder det ingenting vad du försöker säga. Men har din vän förtroende för dig, kan budskapet gå hem den stunden när Gud ger dig det rätta ordet.

Tänk på att det inte är din egen kraft som ska göra dig till ett vittne. Den kraften får du av Jesus när du är nära honom. Du skapar den inte själv. Det som du ska göra är att hålla dig nära Jesus, att ha hans ord rikligt i ditt hem, att ständigt vara tillsammans med honom i bön, att inte försumma att besöka gudstjänster där vi samlas i hans namn tillsammans med vänner och hör evangeliet förkunnas.

Då kommer Jesus att sätta sina fingrar i dina öron, och då föder han den lovprisningen som inte kan stanna inom dig, utan som måste ut för att välsigna andra. Amen.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.