När Jesus kom närmare och såg staden, brast han i gråt över den och sade: ”Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon. Ty det skall komma dagar över dig, när dina fiender kastar upp en belägringsvall runt dig och omringar och ansätter dig från alla håll. De skall slå dig och dina barn i dig till marken och skall inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig.”

Sedan gick Jesus in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde där. Han sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” Och han undervisade var dag i templet. Översteprästerna, de skriftlärda och folkets ledare sökte efter ett tillfälle att röja honom ur vägen, men de kunde inte komma på hur de skulle gå till väga. Ty allt folket hängde vid hans läppar och lyssnade ivrigt.

Bön: Jesus, öppna du vårt öra när vi kommer för att höra vad i dag du till oss säger om allt som i dig vi äger!

Gör oss alla för dig stilla, låt oss ej din nåd förspilla, som du oss ånyo bjuder när ditt budskap till oss ljuder! Amen.

Textens bakgrund

Den 14 augusti 586 f.Kr. var en svart dag i Juda rikes historia. Då förstördes Jerusalem av babylonierna under Nebukadnessar efter en belägring som varade 1,5 år. Den tiden var en fruktansvärd tid, med ofattbart lidande.

Den här söndagen, som bär det allvarsamma temat Besökelsetider, infaller i närheten av denna minnesdag. När Jesus varnar för den annalkande katastrofen, använder han ord som är en exakt beskrivning av det som redan hade skett en gång. År 70 e.Kr. skulle romarna göra det samma som babylonierna gjorde flera hundra år tidigare. Judarna hade inte lärt sig läxan.

Det judiska folket såg templet i Jerusalem som en garanti för Guds närvaro. Det praktfulla templet hade byggts under Salomo på 900-talet f.Kr. och uppvisade en skönhet utan motstycke. När babylonierna attackerade Judariket trodde man att Gud skulle skona Jerusalem för templets skull. Men profeten Hesekiel måste varna: Gud bor inte i templet för att det är hans hus, utan för att man tillber honom i ande och sanning. Och det gjorde man inte, utan man levde i orättfärdighet och hyckleri.

Då Gud lämnade sitt tempel åt förstörelsen upplevdes det som om han också övergav sitt folk. Men det gjorde han inte. Han hade gett folket sina löften, att han åter ska upprätta Davids fallna tron och insätta en ny kung, som ska regera i evighet. Därför lät han folket återvända från landsflykten och de fick bygga upp ett nytt tempel, som var bara en skugga av det gamla. Men det förskönades sedan av kung Herodes i hans ärelystnad och restaureringsarbetena pågick under Jesu tid och länge efteråt.

Då Jesus rider mot Jerusalem på palmsöndagen, några dagar innan han ska korsfästas och på det mest hemska sätt förkastas av sitt folk, ser han ut över staden och börjar gråta. Han blir upprörd över att folket än en gång förkastar Guds ord.

Han gråter inte så mycket över att också det här templet måste förstöras som över att man nu står i beråd att gripa Guds son, som Gud av nåd sänt till sitt folk som frälsare. Så säger han ju också i liknelsen om de onda vingårdsarbetarna som han nästa dag kommer att framställa i templet och som Matteus har återgett (Matt 21:33ff). Han ser att folket inte har lärt sig någonting av den förra förstörelsen. Det är ett symptom på avfallet att de har börjat använda templet som en marknadsplats, där folkets ledare med stöd av sina privilegier tillgodoser sina egna köttsliga behov, men inte dyrkar Herren.

Jesus upprörs av att det finns en massa försäljare i templet. Det är som en marknad. Judarna skulle ju offra i olika situationer och för det behövdes offerdjur. Det är förunderligt, att han som är fridens kung nu uppträder med vrede och våld. Den här sidan av vår Frälsare vill man oftast glömma bort. Det är lagen och heligheten som känns obehaglig.

Vår text beskriver två saker. Dels innehåller den profetian om Jerusalems förstöring under romarna, och dels Jesu vrede över syndens uttryck. Vi ska betrakta de här båda sidorna var för sig. Vi börjar med vreden.

1. Guds vrede

Jerusalems förstöring under romaren Titus år 70 e.Kr. var en fruktansvärd repris av det som skedde under Nebukadnessar år 586 f.Kr. Jesus anger orsaken, ” därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig”.

Låt oss alltså först gå tillbaka till den tiden. När Jesus säger ”Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid” använder han  ordet shalom (grek. eiréne), som kan betyda både frid och fred. Det är ett ord som uttrycker den fullkomliga avsaknaden av oro och strid, ett tillstånd där man inte upplever något hot från grannfolken, man är frisk, man får skörda det man sår och man får äta sig mätt.

När judafolket hade förts bort i landsflykt till Babylonien upplevde de verkligen ingen sådan shalom. De var bortförda från sitt land, fienderna trampade deras mark, de kunde inte så och skörda, de var slavar. De längtade efter frid. Men likväl satte de sin förhoppning till en falsk frid. De litade på att de hade kvar templet i Jerusalem. Där bodde Gud. Han var deras garant.

Då kom Hesekiel med Guds domsord. Han sade dem, att Gud ska flytta bort från sitt tempel. Det var oerhört. Det trodde man inte på. Han hade ju lovat bo där! Men han kunde inte vistas där tillsammans med avgudadyrkare. Folket levde i en falsk tro på att det yttre templet skulle hjälpa dem. Men deras hjärtan var långt från Gud. De hade glömt hans bud. De levde inte som han hade förutsatt. Profeten Amos hade långt tidigare varnat för att olyckan kommer över dem för att de hycklar med sin gudsfruktan, medan de lever i orättfärdighet (Amos 5:21–24):

Jag hatar era fester, jag föraktar dem, jag tål inte era högtider. Ty om ni än offrar åt mig både brännoffer och matoffer, finner jag ingen glädje i dem, era gemenskapsoffer av gödda kalvar vill jag inte se. Tag bort ifrån mig era sångers buller! Ditt strängaspel vill jag inte höra. Låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström.

Därför var Amos uppmaning till sitt folk: Bered dig, Israel, att möta din Gud! (4:12)

Också profeten Jeremia bestraffade prästerna och profeterna för att de handlade lögnaktigt och sökte orätt vinning (Jer 8:11):

De tar det lätt med att hela dottern mitt folks skada och säger: ”Allt står väl till, allt står väl till.” Men allt står inte väl till.

Här ser vi den falska friden. Man sätter sina förhoppningar till sin yttre gudsfruktan, sina offer, sin gudstjänst med skön musik, och så intalar man sig och andra att allt är bra. Men hjärtat är långt från Herren.

Det är därför som Gud vredgades över avfallet. Jesus ser samma hyckleri i templet och hans vrede upptänds. Folkets ledare har skaffat sig orättvisa förmåner i handeln på templets förgård, där fattiga människor utnyttjas i sin trohet mot lagens bestämmelser.

Till den falska friden hörde också att man satte sin förhoppning till en jordisk Messias, som skulle återupprätta Davids fallna tron. När Jesus kom var det många som undrade om inte han var Messias. Ja, också fariseerna och de skriftlärde måste inse att han var sänd av Gud. Men likväl förnekade de honom och ville få bort honom. Han uppfyllde nämligen inte de kriterier som man hade satt upp. Man tänkte att han skulle befria folket från romarna och ge dem den yttre friden.

Men det var inte den friden som Jesus kom med. Redan när han föddes kom friden till jorden, i den mörka natten, i kylan, i betrycket under romarna, i terrorn under Herodes som snart skulle mörda en massa pojkar i Betlehem för Jesu skull.  Hans frid var inte en sådan som världen ger. När Jesus såg ut att utlämnas åt ofriden, då han blev fängslad, torterad och korsfäst, då segrade friden. Han skulle inte ha fängslats om han inte själv hade sagt: Jag är. Trots att hans fiender föll till marken inför det heliga gudsnamnet, upprepade han sitt namn och gav sig frivilligt till fånga.

Så skulle Gud ge oss frid, eftersom straffet för vår synd lades på Jesus.

Har Gud någon orsak att vredgas på oss?

Vi ska inte inbilla oss att läget hos oss är bättre än i Jerusalem decennierna före 586 f.Kr. eller på Jesu tid. Vi ska inte vara förvånade om Gud sänder hårda straff också över oss, om vi inte vänder om från vår onda väg. Det värsta är att vi har att vänta en evig förtappelse, om vi har att lita bara till oss själva. Så fruktansvärd är vår synd. Nu gäller det att söka hjälp. Vi har orsak att påminna med Amos: Bered dig att möta din Gud!

Därför ska vi nu fråga oss: Kan Gud ha förbarmande? Har han ännu tålamod?

2. Guds tålamod

Låt oss återvända till Jerusalems första förstörelse. Någon större bedrövelse har människor inte skådat. Jeremia sitter på ruinerna och sjunger sina klagovisor. Men då får han se en glimt av friden, Klag 3:22–23:

HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.

Redan tidigare hade Jeremia fått veta av Herren vad han har för tankar om sitt folk:

Jag vet vilka tankar jag har för er, säger HERREN, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.

Hur kommer det sig att Jeremia kan se en framtid och ett hopp mitt i denna jämmer?

Det ger Hesekiel svar på (Hes 20:41–42):

Jag skall bevisa mig helig bland er inför hednafolkens ögon. Ni skall inse att jag är HERREN, när jag låter er komma in i Israels land, det land som jag med upplyft hand lovade att ge åt era fäder.

Svaret är tvådelat: 1) Gud ska bevisa sig helig bland sitt folk inför hednafolken. 2) Hans löften till fäderna, avgivna under ed. Därför har Gud tålamod.

Gud låter inte sitt namn trampas i smutsen. Ingen ska få säga att Gud inte har förmått hålla sina löften. Även om hednafolken runt om triumferade när Jerusalem förstördes av Nebukadnessar, så fick de sin del av straffet, och måste se hur undret skedde: judafolket fick återvända och åter bygga upp sitt tempel.

Gud hade nämligen lovat att se till att friden skulle upprättas genom Davids son. Det löftet höll han genom att hålla sin hand över folket i Gamla testamentets tid. Jesus föddes som Davids efterkommande, Davids son, av Juda stam, precis som profeterna hade sagt. Det var han som skulle uppfylla löftet. Därför hade Gud tålamod med sitt folk. De skulle ännu få en chans.

Men trots alla lärdomar från Gamla testamentets tid har judarna inte förstånd att ta vara på sin särskilda besökelsetid när Jesus vandrar omkring bland dem. De håller fast vid sina offer och sin tempeltjänst och förkastar sin Frälsare.

Gud måste än en gång förstöra staden och templet, för att en gång för alla göra slut på de mänskliga ordningarna. Nu skulle den eviga ordningen upprättas. Ett evigt gällande offer har ju framburits på korset när Jesus dog för all världens synder. Då rämnade förlåten i templet. Ingen är mera utestängd från himlen. Det är öppet, nu går inbjudan ut: kom till bröllopet! Det gäller alla, som i liknelsen: ”alla som ni träffar på”. Nu finns inte längre någon mur som skiljer hedningar från judarna. Nu har alla samma Herre.

Det här är uppfyllelsen av Guds löften till profeterna. När profeterna sade: ”I kommande dagar”, sade apostlarna: ”Det som profeterna har sagt, har vi nu sett.”

Hur länge räcker Guds tålamod med oss? Vi lever på många sätt likadant som under GT:s tid. Prästerna säger: Allt står väl till. Men allt står inte väl till. Folket förlitar sig på sin yttre gudstjänst, sitt kristna namn, man döper sina barn, låter dem gå i skriftskola för att få gifta sig i kyrkan och när man dör vill man höra lugnande ord av prästen: Allt står väl till, säger man, men allt står inte väl till.

Ta vara på Guds ord medan det heter i dag! I dag är din besökelsedag. Idag ljuder ordet om frid med Gud, i dag är Jesus med. Vi vet inte hur länge det dröjer tills han omstörtar sin stad nästa gång, och då slutligt och med hela skapelsen. För det ska han göra. Det kommer ännu en dag när sten inte ska lämnas på sten, utan hela jorden ska gå under. Den dagen är det för sent att söka Herren. Men i dag är den rätta tiden.

Frågar du, om Gud har tålamod med dig? Jag kan  då försäkra dig att det budskap som Jeremia fick framföra, det gäller än: Herrens nåd har inte tagit slut. Den som kommer till honom, ska han sannerligen inte kasta ut. Kom därför i dag till den frid som varar!

Då har du också hopp inför evigheten, och då må jord och himmel störta samman, för du vet att Jesu ord aldrig ska förgås, om än himmel och jord förgås.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.