S:t Johannes ev-luth. församling, Finland

Frigjorda från träldomen under förgängelsen / HA

Sun, 9 Oct 2011 08:52:01 +0300

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus!
Temat för sextonde söndagen e. Trefaldighet är Frigjorda från träldomen under förgängelsen
Vi skall i vår predikan idag stanna en stund inför Johannes' evangeliums 11 kapitel verserna 21-45 som vi skall läsa i Jesu namn.
21 Marta sade till Jesus: "Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött. 22 Men också nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om." 23 Jesus sade: "Din bror skall uppstå." 24 Marta svarade: "Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen." 25 Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, 26 och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" 27 Hon svarade: "Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen." 28 Då hon hade sagt detta, gick hon och kallade på sin syster Maria och viskade till henne: "Mästaren är här och kallar på dig." 29 Så snart hon hörde det, reste hon sig och gick ut till honom. 30 Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar på det ställe där Marta hade mött honom. 31 Judarna som var hemma hos Maria och tröstade henne, såg att hon hastigt reste sig och gick ut. De följde då efter henne i tron att hon skulle gå till graven för att gråta där. 32 När Maria kom till den plats där Jesus var och fick se honom, föll hon ner vid hans fötter och sade till honom: "Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött." 33 När Jesus såg att hon grät och att judarna som följde med henne grät, blev han häftigt upprörd 34 och frågade: "Var har ni lagt honom?" De svarade: "Herre, kom och se." 35 Och Jesus grät. 36 Då sade judarna: "Se, hur han älskade honom!" 37 Men några bland dem sade: "Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha hindrat att Lasarus dog?" 38 Jesus blev åter häftigt upprörd och gick till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen. 39 Jesus sade: "Tag bort stenen!" Den dödes syster Marta sade till honom: "Herre, han luktar redan, det är fjärde dagen." 40 Jesus sade till henne: "Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?" 41 De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: "Fader, jag prisar dig för att du hör mig. 42 Själv vet jag att du alltid hör mig, men för att folket som står här skall tro att du har sänt mig bad jag denna bön." 43 När han hade sagt det ropade han med hög röst: "Lasarus, kom ut!" 44 Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade till dem: "Befria honom och låt honom gå." 45 Många judar, som hade kommit till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom.
Herre, helga oss i sanningen, ditt ord är sanning. Amen.

Vi skall stanna inför några saker i den här texten, men vi skall också se lite på det som Johannes skriver före vår text.
Johannes berättar om att Jesu vän, och Marta och Maria bror, Lasarus hade dött. Tidigare hade Jesus av systarna i Betania fått budet att deras bror var sjuk. Jesus sände då bud tillbaka där han sade: Denna sjukdom skall inte sluta med döden. Den är till Guds ära, så att Guds Son blir förhärligad genom den. Det berättas vidare att han stannade ytterligare två dagar där han befann sig, i Ainon på andra sidan Jordan, innan han sade till sina lärjungar: Låt oss gå tillbaka till Judéen ...Vår vän Lasarus sover, men jag går för att väcka honom. Lärjungarna sade till Jesus: Herre, sover han så blir han frisk. De trodde alltså att Jesus talade om att sova i den vanliga bemärkelsen, så Jesus fick förtydliga sig: Lasarus är död.
När de kommer fram till Betania möts de av Marta som förebrår Jesus för hans dröjsmål. Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött. Man kan ana en viss besvikelse i Martas ord. Den erkänt store Läkaren, Jesus av Nasaret, bryr sig om att komma först när patienten har varit död i fyra dagar.
Jesus säger då: Din bror skall uppstå. Marta avger då en underbar trosbekännelse. Jesus hade sagt: din bror skall uppstå och Marta säger nu samma sak: Jag vet att hans skall uppstå, på den yttersta dagen. Låt oss stanna en stund inför detta och inför de ord som Jesus i det följande säger: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?
Ja, tror vi detta? Eller som Marta säger: Vet vi detta? Marta säger att hon vet att Lasarus skall uppstå på den yttersta dagen. Det är inte så att vetenskapen skulle ha monopol på vetande medan vi kristna skulle vara hemfallna åt ogrundade trosföreställningar som antingen är sanna eller också inte. Marta hade blivit undervisad av Jesus om såväl uppståndelsen som andra trossanningar och hon kan då helt trosvisst säga att hon vet att uppståndelsen kommer att äga rum.
I vår tid är denna övertygelse långt ifrån allmän och inte heller i den yttre kristenheten bekänner gemene man tron på kroppens uppståndelse. Guds fiender vill gärna se att allt bara är slut när vi dör. Och är det inte helt slut så erbjuder t.ex. de österländska religionerna en lightversion av läran om den dubbla utgången, när det talas om återfödelse och sådant. Det är väl i alla fall trevligare att tro på en återfödelse, till hund om inte annat, än att oroa sig för helvetets plåga.
Men för Herrens vänner är tron på kroppens uppståndelse förenat med en obeskrivlig glädje. Den för med sig ett hopp om att vi skall få återse våra kära som har lämnat jordelivet före oss. Den för med sig hoppet om att vi skall uppstå till en tillvaro där våra kroppar skall vara oförgängliga, utan skröpligheter och brister. Men framför allt för tron på uppståndelsen med sig hoppet om att vi ansikte mot ansikte få se vår Gud och frälsare Jesus Kristus och för evigt vara hos honom.
Vad menar Jesus med att säga att den som tror på honom skall leva om han än dör, och att var och en som lever och tror på honom aldrig någonsin skall dö?
Död i bibliskt språkbruk kan definieras som skilsmässa från Guds välsignelser. Man brukar också indela Guds välsignelser i tre kategorier, timliga, andliga och eviga välsignelser. När Jesus säger att den som tror på honom skall leva om han än dör, så avser han att även om en troende människa skiljs från Guds timliga välsignelser när hon dör lekamligen, så skiljs hon inte från de andliga och eviga välsignelserna. På samma sätt skall den som lever och tror på Kristus aldrig skiljas från Guds andliga och eviga välsignelser.
Vilka är dessa välsignelser, kan vi fråga?
- De timliga välsignelserna kan vara hus och hem, hälsa, maka och barn, goda grannar, o.s.v.
- De andliga välsignelserna är syndernas förlåtelse, Guds vänskap och hjärtats frid.
- De eviga välsignelserna är egentligen desamma som de andliga, men i en högre grad. Här lever vi i tro medan vi senare skall få se det som vi här och nu tror på och längtar efter, d.v.s. att få stå inför Guds tron och lovsjunga honom i evigheternas evigheter. Den som genom tron klamrar sig fast vid Frälsaren kan aldrig skiljas från denna välsignelse.

Vi skall nu gå vidare med vår text. Vi läser lite senare att även den andra systern, Maria kommer med samma förebråelse till Jesus, som Marta nyss hade uttalat: Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött. Det står vidare: När Jesus såg att hon grät och att judarna som följde med henne grät, blev han häftigt upprörd. Vad exakt som gjorde Jesus så upprörd är svårt att säga. Troligen kände han medlidande med de sörjande och samtidigt vrede över djävulen som fört synd och död in i världen. Men Jesus sällade sig också han till de sörjande. Också han grät. Och judarna sade: Se, hur han älskade honom. Jesus är ingen känslokall härskargud, för vilken det inte är så noga om en människa dör när det ändå finns så många.
En gång grät Jesus över det otrogna Jerusalem som inte visste vad som ger verklig frid och som gick mot sin undergång. Men när det i vår text talas om att Jesus grät, så har vi skäl att tro att det är andra känslor han bär på och andra tårar han fäller. En kär vän har dött. Den avlidnes familj och vänner har drabbats av stor sorg. Denna sorg ville Jesus dela. Han sörjer sin väns bortgång. Det gör honom ont att också hans vänner måste drabbas av syndens konsekvenser och således dö.
Hur månne Jesus ställer sig till den sorg vi drabbas av? Och hur ställer han sig till att vi en dag skall skiljas från den här världen? Ja, vi får vara säkra på att Jesus också vill dela vår sorg. Han undervisade ju sina lärjungar om att de skall förtrösta på Gud eftersom har omsorg om oss. Vilken omsorg skulle det vara om han skulle lämna oss när vi har det som svårast? Om han skulle vända sig bort när vårt hjärta håller på att brista vid en närståendes grav? Nej, Gud vill stå vid vår sida i vår sorg och han har gett oss ett särskilt ord i Bibeln för detta ändamål. Hör vad han säger i första Tessalonikerbrevets fjärde kapitel:
13 Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. 14 Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom. 15 Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. 16 Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. 17 Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. 18 Trösta därför varandra med dessa ord.
Hur ställer sig då Gud till att hans troende vänner dör och lämnar jordelivet? Svaret på den frågan finns i Psalm 116:15 där det heter:
Dyrbar i HERRENS ögon är hans frommas död.
Vänner, det är ingen liten sak i Guds himmel när en kristen människa får hembud. Bibeln säger att Gud sänder sina änglar för att föra själen till Abrahams sköte. Detta skall vi ha i minnet när vi ligger på vårt yttersta. Vi är inte ens då utelämnade åt våra egna ansträngningar att nå fram till Gud. Nej, på den Allsmäktiges bud går hans änglar ut och de når helt säkert fram till oss. Tryggt och säkert förs vår själ till paradiset. Där får den tröst från de sorger som vandringen hör nere på jorden förde med sig. Gud själv har lovat att torka bort alla tårar från våra ögon. Där får själen vänta på uppståndelsen på den yttersta dagen, när det får återförenas med kroppen som vilar i graven. Detta skall vi ägna slutdelen av vår predikan åt. Och vi skall gå tillbaka till vår text än en gång.
Det berättas i det följande om hur Jesus gick till graven och befallde att man skulle ta bort stenen från öppningen. Marta reagerar och säger: Herre, han luktar redan. Hon grips av tvivel när hon tänker på att hennes brors kropp skall exponeras. Han luktar redan. Det finns ingenting att göra åt detta längre.
Hur tänker vi när vi står vid något anhörigs kista, när vi ser den förgängliga kroppen som ligger där och som snart skall läggas i jorden och brytas ner. Är det då lätt att tro att denna kropp skall stå upp igen på på den yttersta dagen när Guds Sons kallar till dom? Vissa människors kroppar har redan vilat i mullen i flera tusen år och maskar och andra nedbrytare har gjort sitt arbete med deras kvarlevor, så att om vi skulle öppna graven skulle vi kanske inte hitta någonting som tyder på att en människa vilar där. Allt som vi ser är bara stoft. Men för Gud är det inte så. Han ser det som vi inte ser. Han ser fortfarande oss när vi vilar i våra gravar. Vi kan läsa i Daniels bok i det sista kapitlet att de många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam. I Johannes' evangeliums femte kapitel ser vi samma sak. Det står: förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv och de som har gjort ont skall uppstå till dom.
De som vilar i gravarna. Kan det syfta på själen? Det skulle vara enklare att förstå än kroppen, som har blivit tillintetgjord av maskar och kanske också har brunnit upp. Men själen har ju förts av änglar till Abrahams sköte, medan kroppen har lagts till vila i graven och blivet stoft. Av jord är du kommen, och jord skall du åter varda. Herren Jesus skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
Mitt i vår förgängliga tillvaro här på jorden är tron på kroppens uppståndelse en ovärderlig tröst. Vad som än händer våra kroppar så vet Gud var den finns. Om vi blir uppätna av rovdjur, drunknar eller sprängs i bitar eller om man lemlästar oss och bränner upp våra kroppar och strör ut askan i en flod, som man gjorde med vissa martyrer för att förlöjliga deras enkla tro på kroppens uppståndelse, så kommer Gud att samla ihop varje beståndsdel av vår kropp och låta oss stå upp igen. Vår grav kommer att vara lika tom på den yttersta dagen som Kristi grav var på den tredje. Han uppstod som förstlingen av de insomnade och på samma sätt kommer också vi andra att uppstå.
Våra kroppar kommer då inte längre att vara bräckliga och sjuka utan förhärligade, friska och starka. Ingen behöver då öppna vår kista eller gräva upp oss så att vi slipper ut ur våra gravar. Kristus behövde inte heller någon hjälp att komma ut ur sin grav. Nej, när Jesus ropar sitt Kom ut, precis som han ropade åt Lasarus i vår text, då sker förvandlingen. De döda blir levande.

Är det inte gott att leva och verka en tid här på jorden och veta att man snart får vila från jordens möda och sorger. Vi läggs att sova en liten tid för att sedan uppväckas av vår brudgum när Lammets bröllop skall firas. Det är som i Törnrosa-sagan, fast mycket bättre. Där levde prins och prinsessa lyckliga i alla sina dagar, men för Lammet och hans hustru, den kristna församlingen kommer lyckan att bestå i evighet. Ingen synd kan då längre förstöra lyckan. Uppståndelsen är ingen saga, det är ingen tanke som vuxit fram någongång i kyrkans historia. Nej, liksom Marta vet vi att den kommer att inträffa.
Sänd, Herre, dina änglar ut att själen, när min kamp är slut, av dem i vård blir tagen. Låt kroppen, lagd i jorden ned, få vila där i ro och fred fram till den sista dagen. Väck då från döden åter mig, låt mina ögon skåda dig i salig fröjd, o du Guds Son, min Frälsare, min nådetron. O Jesus Krist, ack bönhör mig, så får jag evigt prisa dig.
Amen.

Mikaelidagen, Mark 10:13–16 / OÖ

Sun, 2 Oct 2011 15:52:14 +0300

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Predikotexten är andra årgångens evangelietext som vi läser från Mark 10:13–16 i Jesu namn:
Man bar fram små barn till Jesus för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han upprörd och sade till dem: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana. Amen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog upp dem i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem.
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Dagens tema är Änglarna och barnen. I dagens text är främst barnen i fokus och vi sparar änglarna till ett annat år. Vi ska stanna inför tre ämnen:
1. Barnens storhet i Guds rike
2. De storas förakt för de små
3. Barnen och dopet

Barnens storhet i Guds rike
Vi ska först lägga märke till att Markus beskriver de barn som kom till Jesus som ”små barn”. I den grekiska grundtexten står det paidíon, som betyder små barn eller rentav spädbarn. Det visas också av att Folkbibeln använder översättningen bar fram dem. Ordet kan också betyda att föra fram, och används bland annat när man bär fram offer till Gud. Barnen kom inte själva, de var beroende av att någon bar dem eller förde dem till Jesus.
Vi kan jämföra med första årgångens text från Matt 18, där lärjungarna frågar Jesus vem som är störst i himmelriket. De väntar sig troligen att Jesus ska peka på någon som har uträttat mycket i Guds rike. Kanske väntar de sig att Jesus ska utnämna en ledare i lärjungaskaran. Desto mer förvånade måste de ha blivit då Jesus kallar till sig ett barn.
Och så förklarar han vem som är störst:
Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket.
Vad är det som gör att just ett litet barn kan sägas vara den störste i Guds rike?
Det har att göra med vad den rätta inställningen till oss själva ska vara. En vuxen som är mitt i sin karriär är mån om att ha en fin meritlista, det som vi med latinsk förkortning kallar ”CV”. När vi söker ett jobb lägger vi fram vår CV och hoppas den ska övertyga arbetsgivaren om att vi har tillräckliga meriter för att få jobbet. På samma sätt är det så naturligt för en människa att lägga fram sin CV inför Gud och hoppas på att han ska tycka den är fin. Vi kanske rentav hoppas att Gud ska tycka att den är så bra att han förklarar oss värdiga att vara hans lärjungar och ger oss biljett till himlen.
Men vad kan då det lilla barnet visa upp? Det har inte gått i skola, det har inte haft något arbete så att det skulle kunna visa upp arbetsintyg. Om man frågar föräldrarna så kanske de måste medge att barnet ofta har varit olydigt. Det har använt sig av ordet NEJ ganska ofta, det har inte velat göra så som föräldrarna har sagt. I sandlådan har det knyckt leksaker av sina lekkamrater och kastat sand omkring sig.
Ännu sämre meriter har spädbarnet. Det har hållit sina föräldrar vakna om nätterna. Det hindrar föräldrarna från att resa som de vill och mamman förhindras av amningen att vara i jobb som skulle ge henne möjligheter att gå vidare i sin karriär och förverkliga sig själv.
Nej, vi hittar inga sådana fina meriter hos barnet som skulle göra det värt att kallas störst i himmelriket. Att Jesus ändå gör det har inget att göra med barnets egna meriter. Det handlar i stället om att barnet tar emot den välsignelse som Jesus ger det.
Här kommer vi in på det som är grundläggande för den kristna tron i relationer till alla religioner, eller alla andra religioner om vi vill säga så, beroende på hur vi definierar ordet. Religionerna kännetecknas av vår strävan att komma till Gud, att finna Guds nåd och ynnest. Den grundläg-gande riktningen är från oss uppåt, från människan till Gud. För att nå dit använder religionerna sig av goda gärningar, som offer, meditation, kroppsövningar osv.
Kristendomen säger att allt sådant är värdelöst, ja, rentav farligt, eftersom allt som vi gör är behäftat med synd. Därmed väcker det Guds vrede. Försöker vi komma med något vi själva har inför honom möts vi av fördömelse.
Kristendomen talar i stället om en Gud, som söker upp oss, som kommer till oss. Han kommer till oss och drar oss upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn, som David beskriver det i psalm 40. Då frågar han inte efter våra ansträngningar eller våra meriter. Han ser till den som är betryckt och är ödmjuk, som själv saknar all kraft.
Och det är just här som barnet passar så bra in. För just barnet är det bästa exemplet på en som inte har någon egen kraft. Det saknar all egen förmåga att utverka Guds välvilja. Det har inte ens förmågan att på egen hand komma till Jesus.
Därför säger Jesus att just det lilla barnet är det rätta exemplet på en lärjunge. Just barnet är sådant som Guds rike är till för – Guds rike är till för de små och svaga.

De storas förakt för de små
Tyvärr måste vi också konstatera att de vuxna inte förstår det här. Redan Jesu lärjungar visade bort dem som kom till honom med sina små barn. Varför ska dessa små, som inte begriper något, uppta sin Mästares tid och krafter?
Så här går det också till hos oss, fast mycket mera raffinerat. Ett sätt är att avvisa barnen med tanken att de inte kan tro, och därför hävdar några att dopet inte är för dem. Men det ska vi ta upp lite senare.
Ett annat sätt är att låta förstå att vi måste göra något själva för att komma till Jesus. Det finns många sätt att göra det. Ett av de mest förföriska hörde jag här i veckan i Radio Vegas morgonandakt, Andrum. Och eftersom Bibeln säger att vi ska märka ut en villolärare så ska jag nämna namn och fördöma den här villfarelsen.
Lucas Snellman, som är präst i Borgå stift och ledande sekreterare för kommunikation vid Kyrkans central för det svenska arbetet, höll på tisdag morgon en andakt med anknytning till visan ”Fattig bonddräng” av Astrid Lindgren, en visa som har blivit oerhört populär. Han talade om bonddrängen som sliter och knogar på hela veckan igenom och som vill vila och förlusta sig i veckoslutet, men som likväl vet att Gud ska ställa honom till ansvar en dag. Och han är medveten om sina svagheter och att han inte har levt så som Gud vill. Men då han står vid himlens port klär Gud ändå på honom en skinande vit dräkt. Andaktshållaren vågade kalla det nåd, och hävdade att alla ska få den dräkten.
Vilken nåd handlar det om? Ingenting sades om Jesus, den enda vägen. I stället framhölls det som bonddrängen hade gjort: hans slit och möda. ”Därför får du nu vila ut, därför får du vara mig när”, skulle Gud säga enligt Astrid Lindgrens visa som spelades som slutsång.
Här har vi den förföriska egenrättfärdigheten oförtäckt. Det skulle alltså vara nåd att Gud trots svagheter och synder ser mellan fingrarna och belönar syndarens slit och möda. Det här är förfärligt.
Hur skulle ett barn klara sig i samma situation? Vilken möda och vilket uppoffrande arbete kan barnet visa på?
Jesus går precis rakt emot det här, då han förklarar att det är barnet som har den egenskapen som Gud förväntar sig. Den egenskapen är att barnet är fullständigt utan egna meriter och behöver vila i en annans armar. Det måste förlita sig på en annans beskydd.
När lärjungarna visar bort barnen är det i princip det samma som när präster och andra meriterade vuxna visar bort Jesus som den enda vägen till himlen. De förkastar Jesu ställföreträdande gottgörelse som det enda som kan vinna åt oss kläder som kan täcka över våra synder. Det är samma sak när man hävdar att alla blir frälsta, oberoende av vad vi tror på eller hur vi lever. Så har tidigare hävdats bland annat av Antti Kylliäinen och Jonas Gardell.
Det är inte vanligt att angrepp mot Jesu frälsning sker så här öppet. Det är mycket vanligare att det sker på ett försåtligare sätt. Ett sådant är att man tillskriver Jesus det mesta av frälsningen, men förväntar sig att vi människor ska göra något också. Detta ”också” kan vara en överlåtelsebön, att vi öppnar vår hjärtedörr, eftersom det brukar sägas att Jesus inte förmår öppna den när han står utanför och klappar, om vi inte öppnar från insidan. Sådant brukar man i teologin kalla synergism – samverkan med Gud i omvändelsen.
Kort sagt: allt som strävar att lägga något till det som Jesus har gjort är det samma som att förakta Guds nåd i Kristus. Det är att förakta Guds väg. Gud ser inte till det starka, utan han vill upphöja dem som inte har någon egen kraft alls. Herren säger genom Jesaja (Jes 66:2):
Jag skådar ner till den som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar mitt ord.
Orsaken är det som Paulus säger i 1 Kor 1:28–29:
Det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud.
Det här föraktet har följt kristna genom alla tider. De som håller sig till Guds ord har ansetts dåraktiga, de som inte anpassar sig efter tidens sätt att tänka föraktas. Men du ska glädja dig om världen och den falska kyrkan föraktar dig för att du håller fast vid Guds ord som kommer med det otidsenliga och anstötliga talet om att Jesu blod renar oss från alla våra synder. Att tro så är en barnatrygghet, låt vara att den väcker löje och förakt, men det är det enda som bär in i himlen. Allt annat leder till sist till evig förtappelse, tillsammans med djävulen som har hittat på allt för att lura Guds älskade barn över till sig.

Barnen och dopet
Slutligen ska vi ännu återvända till frågan om barndopet. Det berättas att den berömde Göteborgsbiskopen Bo Giertz en gång fick frågan om han kan bevisa med ett bibelställe att barndopet är bibliskt. Han svarade, att han inte kan göra det med ett bibelställe, men nog med två.
Det ena stället är just det som vi har i vår text:
Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.
Det andra stället finns i Joh 3:5, där Jesus i sitt samtal med Nikodemus säger:
Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.
Sammanställer vi de här båda orden av Jesus ser vi, att det finns en parallell mellan att ta emot Guds rike som ett barn och att bli född av vatten och Ande. Båda är nödvändiga för att komma in i Guds rike. Därför är det inte vuxendopet som är det bästa uttrycket för Guds vilja, utan just barndopet, för där om någonstans tar man emot Guds rike som ett barn. Där har man ingenting att hänvisa till av egna meriter. Där bärs man fram, där vilar man i en annans beskydd.
Det är ganska märkligt att man kan få höra en sådan tolkning av Jesu ord i Joh 3 som att vattnet skulle vara en symbol för Anden. Då skulle Jesus säga: ”Den som inte blir född av Ande och Ande.” Men orsaken att man omtolkar så är att man vill kunna säga, att det är den som bekänner sin tro som är värdig att komma in i Guds rike, alltså en vuxen som gör ett eget beslut. Men det är ju just det som Jesus motsäger i vår text! Där säger han att det är det lilla barnet som har de rätta förutsättningarna. Det är för dem som Guds rike finns. Det utesluter att det ska grundas på något som människan själv presterar.
Det är också viktigt att notera det som Jesus vidare säger till Nikodemus:
Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande.
Varje människa är fött av köttet, genom den naturliga födelsen, också det lilla barnet. Det räcker inte för Guds rike, för där behövs en ny födelse, en födelse ovanifrån, av vatten och Ande. Att vara född av köttet är nämligen det samma som att vara syndig, oren. Och inget orent ska komma in i Guds rike. Därför kan inte heller ett litet barn komma in i Guds rike om det inte blir fött på nytt av Anden.
Det här är en väldig tröst för oss som är döpta i tidig ålder, innan vi kunde bestämma det själva. Vi har blivit föremål för Guds ofattbara nåd innan vi kunde göra det minsta för att medverka själva. Vi får lita på att det som Gud har gjort, det håller. Vi skulle aldrig kunna vara fullt vissa om att det håller om vi måste bygga på något som vi själva har gjort.
Förbli där! Försök inte bli andlig mogen och komma med något tillägg, Jesus plus något, för då går det galet.
Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.

Tacksamhet; Neh 8:5–10 / OÖ

Sun, 25 Sep 2011 09:35:24 +0300

Esra öppnade boken inför allt folkets ögon ty han stod högre än allt folket. Och när han öppnade den, reste sig allt folket upp. Esra prisade HERREN, den store Guden, och allt folket svarade med uppräckta händer: ”Amen, Amen!” Och de böjde sig ner och tillbad HERREN med ansiktet mot marken.
Jesua, Bani, Serebja, Jamin, Ackub, Sabbetaj, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josabad, Hanan, Pelaja och leviterna undervisade folket i lagen, medan folket stod där, var och en på sin plats. De läste ur boken, ur Guds lag, och utlade texten tydligt så att man förstod det som lästes.
Nehemja, ståthållaren, och prästen Esra, den skriftlärde, och leviterna som undervisade folket, sade till allt folket: ”Denna dag är helig för HERREN, er Gud. Sörj inte och gråt inte.” Ty allt folket grät, när de hörde lagens ord. Och han sade till dem: ”Gå i väg och ät er bästa mat och drick ert sötaste vin och sänd gåvor av detta till dem som inte har något färdigt, ty denna dag är helig för vår Gud. Var inte bedrövade, ty glädje i HERREN är er starkhet.”
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Vad har den här texten att göra med dagens ämne: tacksamhet?
Jo, den för oss till själva grunden för vår tacksamhet: att Gud har gett oss sitt heliga Ord och därmed en frälsningsgrund, som kan ge oss den verkliga glädjen. Men innan vi kommer dit behöver vi ta en titt på textens bakgrund och sammanhang.

Bakgrund
För några veckor sedan handlade predikan om Daniels bön, där han bad om att Gud skulle hålla sitt löfte att låta judafolket återvända från landsflykten i Babylonien efter de sjuttio åren. Det hände också, när perserkungen Koresh år 538 f.Kr. utfärdade ett dekret att judarna skulle få återvända till sitt land och bygga upp Guds hus. Dessutom skulle de som blev kvar skicka med av sina ägodelar för att hjälpa till med tempelbygget.
Ungefär 50 000 judar återvände, vilket var bara en bråkdel av hela det bortförda folket. Många hade fått det så bra i det främmande landet att de inte orkade med strapatserna som skulle möta när de återvände till sitt gamla land. Ledare för återfärden var Serubbabel och översteprästen Jesua (Esra 2).
Först uppförde man altaret på dess plats där templet hade stått så att man kunde börja fira morgon- och kvällsoffren och högtiderna.
Följande år började man bygga upp templet. Men det stoppades av samariter som hade vägrats rätt att delta i arbetet. Motståndarna gjorde stämplingar hos perserkungarna och först 20 år senare kunde man inviga templet, nästan 70 år efter att det förra templet hade förstörts.
Ca 80 år senare, år 458 f.Kr., återvände en ny grupp judar tillsammans med den skriftlärde Esra efter ett påbud av Artasasta, eller Artaxerxes, som han vanligen kallas i profanhistorien.
Åter en tredje grupp återvände år 445 f.Kr. under ståthållaren Nehemja. De började bygga upp Jerusalems stadsmur. Också de mötte stort motstånd, och det heter att de fick arbeta med ena handen och hålla vapnet i den andra – en bild av hur Kyrkan måste förkunna Ordet och samtidigt kämpa mot villfarelsen. Men muren byggdes upp och så kunde man i trygghet utlysa en tacksägelsefest. Och den tacksägelsen går ut på att man lyssnar till Guds ord.

Guds lag föreläses
Det är den tiden vi nu befinner oss i när vi kommer till vår text. Den här händelsen hör till det sista som berättas i Bibeln före de ”tysta” 400 åren fram till berättelserna om Johannes Döparen och Jesus. Det är nyårsdag, enligt det sekulära året, och folket kommer mangrant till Jerusalem och samlas invid tempelplatsen. Nu kommer alla, både män och kvinnor, alla som kunde förstå. De ber Esra hämta lagboken, alltså Moseböckerna, och han föreläser från tidig morgon till middagen.
Allt folket reste sig upp för när lagen förelästes. Vördnad inför Guds ord är också orsaken till att vi reser oss för att lyssna till Guds ord.
Folket måste antagligen ha stått fem eller sex timmar!
När Esra bad och tackade Gud svarade folket: Amen. Och de böjde sig ner och tillbad, sannolikt på det sätt som är vana att se muslimerna göra vid deras tideböner. Det är ett uttryck för vördnad.
Esra hade tretton män vid sin sida, sex på högra sidan och sju på den vänstra. Sedan nämns ett okänt antal leviter som också assisterade. De tog hand om att undervisa folket i grupper, var och en på sin plats. Det är viktigt att notera en detalj:
De läste ur boken, ur Guds lag, och utlade texten tydligt så att man förstod det som lästes.
Vi kan tänka oss att alla inte hade så lätt att förstå den hebreiska texten i rullarna, som hade tillkommit ungefär 900 år tidigare. Tänk er, att vi skulle få en text från 1100-talet framför oss. Hur många skulle förstå språket, som kanske mera var fornnordiska än svenska?
Men de skriftlärde hade lärt sig. Och nu var det deras sak att i sin tur undervisa folket så att de förstod. Kanske måste de tolka till arameiska, det språk som folket hade lärt sig i Babel.
Det var därför som Martin Luther betonade vikten av att folket skulle höra predikan på sitt eget språk och att Bibeln skulle översättas till folkets språk. Det är därför som vi i dag behöver bibelöversättare, som kan förmedla Bibelns budskap till oss så som den var från början, dvs. enligt grundtexten.
Det är också därför som församlingen kallar tjänare, som för församlingens skull sätter sig in i bibeltexterna för att kunna förklara dem så bra som möjligt, på ett språk som folket förstår.

Denna dag är helig
Det var en festdag när man samlades. Men folket grät, när de hörde lagens ord.
Lagen stack dem i hjärtat. När de hörde vad Mose hade framfört från Herren, insåg de hur djupt de och deras fäder hade fallit i synd. De insåg att det hårda öde som hade drabbat dem var rättvist. Så är det när vi drabbas av lagen, dvs. Guds heliga ord, som säger oss vad Gud befaller och förbjuder. Lagen åstadkommer ju vrede, står det i Rom 4:15.
Har vi glömt Guds helighet i dag? Hur beter vi oss i Guds hus? Är det alls annorlunda än att gå i ett varuhus?
Vi känner kanske något av Guds helighet när vi går in i Åbo domkyrka, eller är på resa i Trondheim eller S:t Petersburg eller någon europeisk huvudstad och går in i en väldig katedral. Men Guds helighet sitter inte där. Heligheten finns i det att Gud är med oss i sitt ord. Hans ord är heligt.
Helig betyder avskild. Att Guds ord är heligt betyder att det är upphöjt över alla mänskliga ord. Den heliga boken är skild från alla mänskliga böcker. Det är därför som vi reser oss upp när vi lyssnar till Guds ord. Det är för att hela Bibeln är Guds ord, också Gamla testamentet, som vi reser oss upp. Vi gör det också vid första och andra läsningen.
Det är också därför som vi avskiljer en dag i veckan för gudstjänst:
Tänk på vilodagen, så att du helgar den.
Martin Luther gav oss den kristna tolkningen av det tredje budet:
Vi ska frukta och älska Gud, så att vi inte föraktar predikan och Guds ord, utan gärna hör det och lär oss det.
Vi har ett fantastiskt privilegium: vi får när som helst ta till oss Guds ord på vårt eget språk. Det var inte möjligt för de mänskor som Esra talade till. De måste lyssna till sådana som hade lagen och kunde tolka den till ett förståeligt språk. Vi har fått Bibeln på vårt eget språk. Och dessutom har vi fått en församling där vi gemensamt får samlas inför Guds ord, där vi får höra lagens rannsakan men också evangeliet. Det hör vi inte minst i avlösningsorden som är en höjdpunkt i varje gudstjänst. Tänk vilket privilegium jag har då jag får säga till er alla: dina synder är dig förlåtna! Och tänk på vad du hör!
Sådana möjligheter ska vi använda oss av så ofta vi kan, och därför försöker vi ordna en sådan möjlighet i stort sett varje söndag.
Men vi ska också ta vara på möjligheten att själva studera Guds ord. Vi har en skatt, som är dyrbarare än någon jordisk skatt. Därför ska vi gärna lyssna och läsa, gärna höra det och lära oss det. Det är ett verkligt stort tacksägelseämne.

Glädjen i Herren
Esra och de andra prästerna föreläste från Mose lag. Men det var inte bara tunga bud som de förmedlade till folket. De förde också fram ett glädjebudskap:
”Gå i väg och ät er bästa mat och drick ert sötaste vin och sänd gåvor av detta till dem som inte har något färdigt, ty denna dag är helig för vår Gud. Var inte bedrövade, ty glädje i HERREN är er starkhet.”
Gläd er! Den uppmaningen hittar man också i Nya testamentet, särskilt i Filipperbrevet. Men var hittade folket i det hårt prövade Jerusalem glädjen mitt i sorgen över vad synden hade åstadkommit?
Också i Mose lag finns glädjebudskapet. Där berättas om Guds löften. Först löftet till Adam och Eva på syndafallets dag, hur Evas avkomma skulle krossa ormens huvud. Sedan löfte efter löfte, genom förbundet med Noa, förbundet med Abraham som upprepades och stadfästes, löftet till kung David, löftena genom profeterna. Alla dessa löften syftade framåt mot Messias, den Smorde, som skulle förverkliga den frälsning som ingen människa kunde åstadkomma genom sitt eget arbete.
Lagen, som Gud gav sitt folk genom Mose på Sinai, skulle hålla folket i schack så att de bevarades som hans eget folk. Den skulle bevara dem som hans eget, avskilda folk, som inte skulle vara som andra folk. Men den skulle också visa dem att de syndade och därför måste offra för sin synd. Alla bestämmelser om offer skulle vara en påminnelse om deras synd. Men framför allt skulle de vara ett uttryck för löftet om Honom som skulle offra sig själv en gång för alla för att skaffa fram en evig rättfärdighet för dem alla.
Det var i detta offer som de fick förlåtelse för sin synd. Egentligen var det inte blodet av tjurar och bockar eller fåglar som kunde ge dem förlåtelse. Det var offrens symbolfunktion som gav dem deras värde. De var bilder av Jesus, Guds Lamm, som skulle komma för att offra sig själv för alla människors alla synder. Det är bara hans blod som kan bringa fram den verkliga försoningen inför Gud.
Här fanns orsaken till glädje! Löftena fanns kvar. Och de höll.
Och det är nu som vi kan se vårt verkliga tacksägelseämne på denna tacksamhetens söndag! Det är glädjen i HERREN, glädjen över att Jesus kom till jorden som Kristus, den Smorde, HERREN. Det är glädjen över att vi har fått budskapet om att lagen har fått sin ände i Kristus, att all vår synd har lagts på honom och att han har burit dem alla så att vi inte längre ska behöva straffas för eller bära på våra synder.
Det är glädjen över att få höra avlösningens ord, som inte grundar sig på att vi åter har offrat en bock eller ett lamm och har förlåtelse fram till nästa år, utan att Guds Son har offrat sig själv en gång för alla, och gett oss sin rättfärdighet.
Om vi ska kunna glädja oss åt att höra evangeliet och få tro det, måste vi veta att det ordet är fast. Vi behöver veta, att det inte bara handlar om något som människor har diktat ihop, något som är sammansatt av olika traditioner och diktningar från olika tidsepoker, utan att det är Guds levande ord, som förblir.
Det är det som prästen Esra och ståthållaren Nehemja vill påminna oss om i dag. De gav Gud äran för hans ord. De höll Ordet heligt, och de lärde folket att hålla Ordet heligt.

De små behöver höra
I en av texterna för idag, evangeliet enligt den tredje årgången, prisade Jesus sin Far för att han har dolt evangeliet för de visa och kloka, men uppenbarat det för de små – eller för de ”enfaldiga” som det hette i tidigare översättningar. Nu är det inte bara fråga om att det är små barn som behöver höra, utan det är de som är som barn.
Visst är det så att de små barnen tar emot Guds ord på ett mycket enklare sätt än vi stora, som är så kloka att vi hittar på alla möjliga förevändningar för att inte behöva ta det till oss. Det är därför som Jesus sa, att vi inte kan komma in i Guds rike om vi inte omvänder oss och blir som barn. Vår egen klokhet kan lätt bli ett hinder. Den som är stolt vill inte ta emot hjälp. Men ett litet barn klarar sig inte utan hjälp. Det är det som är hemligheten.
Så är det också för en vuxen som insett att han inte kan komma inför Gud med det som han själv presterat och gjort. När han gör konkurs med sig själv inför Gud finns ingen annan utväg än att vända sig till honom och be om förbarmande. Det är det som Jesus avser när han talar om att evangeliet är uppenbarat för de små. Det är först när vi är i sjönöd som vi inser att vi behöver flytväst, eller en livboj.
Det är däremot väldigt allvarsamt om du tycker dig klara dig utan Guds ord, eller bara behöver gå med någon gång ibland. Det är livsfarligt att bli stolt eller tro för mycket om sin egen förmåga. Om du inte äter blir du svag och kanske sjuk. Men tror du att det skulle gå att vara utan andlig mat, och ändå bevara hälsan?
Den andliga hälsan är mycket viktigare än den kroppsliga, för den andliga födan ser till att du bevaras till evigt liv, och inte hamnar i evig olycka. Vi ska inte underskatta Guds omsorg om oss. Han har gett oss sitt ord och sina sakrament för att vi ska leva av dem. Därför är det så viktigt att ha särskilda tider och platser då vi håller Guds ord heligt, lyssnar till det, prisar Gud tillsammans och gläds i Herren.
I dag är en sådan dag, då vi får glädjas tillsammans och tacka Gud för att han har sänt oss sitt ord om nåd och frälsning, för att ingen enda av oss skulle gå förlorad, utan ha evigt liv. Det livet har vi i vår Frälsare. Låt oss därför tacka honom.
Bön: Käre Gud, vår himmelske Fader, vår Herre och Frälsare Jesus Kristus med den Helige Ande, tack för att du har sänt oss ditt ord, det som kan föda och bevara oss till det eviga livet. Tack för att du inte frågade efter vår medverkan eller vår förmåga, utan kom till oss i vår svaghet och synd, och drog oss upp ur fördärvets grop. Bevara oss hos dig, och hjälp oss att hålla ditt ord heligt, och gärna höra det och lära oss det. I Jesu namn, amen.

Våra ord, Ef 4:25–32 / HA

Sun, 11 Sep 2011 18:41:38 +0300

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!
Temat för dagens predikan är enligt den gamla handboken ”våra ord”. Predikotexten är hämtad från Paulus' brev till efesierna, från dess fjärde kapitel, verserna 25 till 32 och vi skall läsa den i Jesu namn:
Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra, vi är ju varandras lemmar. Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede och ge inte djävulen något tillfälle. Tjuven skall sluta stjäla och i stället arbeta och uträtta något nyttigt med sina händer, så att han har något att dela med sig åt den som behöver. Låt inget oanständigt tal komma över era läppar, tala bara det som är gott och blir till välsignelse där sådan behövs, så att det blir till glädje för dem som hör på. Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för förlossningens dag. Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande och all annan ondska. Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.
Gud låt ditt ord oss lysa så,  att vi i mörker ej må gå,  men genom denna jämmerdal  få vandra till din himmelssal. Amen.

Har ni tänkt på hur markant människan skiljer sig från den övriga skapelsen när det gäller att uttrycka sig verbalt. Medan djuren i regel endast får ur sig grymtanden och pip, så har människan sedan länge övat sig i vältalighet. Retorik, eller vältalighet var en av de viktigaste akademiska ämnena under antiken och t.ex. kyrkofader Augustinus studerade först retorik innan han började intressera sig för teologin. Ni som har djur vet hur enformiga läten dessa har, lite skällande här, ett 'mjau' där och ibland lite pipande. Men i motsats till detta har Gud gett människan en ovärderlig gåva i talkonsten. Redan ett barn på ett par år är helt överlägsen den övriga skapelsen när det gäller att uttrycka sig. Och när barnet växer upp kan det kommunicera med andra människor på ett mycket avancerat sätt. Vissa talar t.o.m. många olika språk flytande och kan kommunicera med människor från andra länder och världsdelar. Till allt detta kommer sedan skriftliga färdigheter. Vår förmåga att producera ord i tal och skrift ger otroliga möjligheter. Hur ofta kommer vi ihåg att tacka den som har givit oss dessa färdigheter?
När vi nu har blivit så rikt begåvade av Gud så att vi kan bilda ord, så medför detta också ett stort ansvar. Gud vill att vi skall använda vår begåvning förståndigt och enligt hans vilja.
Gud har i historien gett människor stora uppdrag när det gäller att bruka sin tunga. Det första man tänker på är när Adam i lustgården fick uppdraget att namnge djuren och Gud följde nyfiket med vad Adam skulle hitta på för fina namn.
Profeterna fick ett ännu mera ansvarsfullt uppdrag. De skulle vara Guds budbärare och de anförtroddes något som är långt förmer än våra ord, de skulle ta Guds ord i sin mun. De fick inte hitta på själva, som Adam, utan de skulle säga: Så säger Herren! Profeter och apostlar fick vara den helige Andes sekreterare och de skulle nedteckna de heliga ord som han utandade. Ett större uppdrag än så kan ingen människa få.
Men även om vi inte är några apostlar eller profeter som talar och skriver under den helige Andes inspiration, så förväntar sig ändå Gud mycket av oss när det gäller våra ord. Vi skall nu inte tala så mycket om människor i allmänhet och det tal som icke-troende människor använder utan vi skall se på vad Gud förväntar sig av oss kristna. Vi har ju redan fått lära oss idag att munnen talar enligt vad som finns i hjärtat och i den mun där Gud inte har fått lägga den nya sången som det talas om i Psalm 40, därifrån kommer det inte mycket matnyttigt. Men Guds fordringar är lika stora även på de icke-troende och de skall också stå till svars på domens dag för varje onyttigt ords skull, som de har talat, enligt Jesu löfte i dagens evangelietext.
Jesus säger i Matt 15 att det inte är det som går in i munnen som orenar människan utan det som kommer ut ur munnen. Han förklarar närmare för sina lärjungar vad han avser: Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser. Sådant orenar människan.
Jag skulle önska att jag kunde säga till er att detta inte gäller oss, utan att detta endast gäller sekulariserade människor som vi ofta hör svära och som använder oanständigt språk och som skriker och förbannar sina ovänner. Det skulle vara skönt att kunna försäkra er och mig själv om att detta inte är vårt problem. Är det inte oss som Jesus talar om i vår evangelietext då han säger att en god människa tar fram ur sitt goda förråd det som är gott? Jovisst, är det sina kristna han har i tankarna där. Men det som vi hörde från Matteus 15 om det orena människohjärtat, det kan vi ändå inte avsäga oss. Inte ens fast Gud har dragit oss upp ur fördärvets grop och tagit oss till sina barn. Inte ens fast Gud har satt i vår mun en ny sång. Skulle vårt hjärta inte ha en kammare också för den gamla visan, så skulle inte Paulus behöva skriva som han gör i vår predikotext. Han skulle inte behöva uppmana oss att lägga bort lögnen och istället tala sanning med varandra. Han skulle inte behöva förmana oss att inte låta vreden styra vår tunga. Han skulle inte behöva varna för oanständigt tal, för ord uttalade i bitterhet, häftiga utfall, skrikande och smädande eller för tvetydiga skämt och fräckheter, som han tar upp i nästa kapitel. Skulle inte även kristna människor frestas att synda med tungan så skulle vi få anta att Paulus skrev fel adress på sitt brev. Då kunde han istället ha sänt det till Diana-templet i samma stad, Efesus. Där, bland de tempelprostituerade hörde fräckheter och tvetydiga skämt till den vanliga jargongen.
Men vi kristna har också en ond tunga. Vi hörde vad Jakob säger i episteltexten. Han säger att tungan är en eld, en värld av ondska bland våra lemmar som smutsar ner hela vår kropp och sätter tillvarons hjul i brand och han säger också att vår tunga är antänd av helvetet själv.
Med detta i bakhuvudet har vi all orsak att göra allt vi kan för att lägga band på vår tunga. Ju oftare vi lyckas desto bättre. Vi läser i Ordspråksboken: Där orden är många är synden aldrig långt borta, men vis är den som styr sina läppar.
Vi människor är ganska olika till vår natur. En del är väldigt lugna och brusar inte upp så lätt och kan då lättare bli bevarade från den här typen av synder. Andra har väldigt kort stubin och kan inte tygla sin tunga utan sjunger ut ordentligt genast när tillfälle ges. C.F.W. Walther närmer om sådana människor att vi inte genast skall tänka att de ha fallit ur nåden, utan att deras natur spelar dem ett spratt och att de, i den mån den verkligen är kristna, senare ångrar sig och ber om förlåtelse för den skada de har åsamkat. Men den ena är svag på ett område och den andre faller i andra slags synder. Vi har ingen orsak att berömma oss även om vi till vår personlighet skulle vara sena till att tala och sena till vrede, som Petrus skriver.
För det är ju så att den ene är tystlåten och hellre lyssnar än talar, medan en annan är pratglad. Själv är jag behäftad med det senare. Speciellt i tonåren var jag en som i de rätta kretsarna gärna talade mer än förståndet skulle ha gett orsak till. Jag skämtade ganska mycket, också på andras bekostnad. Men jag skall aldrig glömma den tillrättavisning jag en gång fick av en närstående person, inte mycket äldre än mig själv. Han påminde mig om vers 29 i vår predikotext och jag kommer ännu ihåg hur det stod i den översättningen: öppna inte munnen för ofruktbart prat, utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på. Den kulan visste var den tog. Den borrade sig rakt in i hjärtat och där har den suttit ända till denna dag. Men det är en välsignad kula, för även om jag även sedan dess många gånger har fallit i samma synd, så har jag alltid påmint mig detta ord i Efesierbrevet 4 och blivit tvungen att fly till Kristi kors med min synd.
I vår text nämner Paulus specifikt några synder som väller upp ur den avgrund vi bär inom oss: bitterhet, häftighet, vrede, skrikande och smädande. Paulus uppmanar oss att lägga bort dessa synder. Vad innebär det?
Ser vi på texten så förstår vi att detta bortläggande består i att upphöra med synden. I vers 25 säger Paulus: Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra. I vers 31 säger han: lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede o.s.v....var istället goda och barmhärtiga mot varandra. Paulus säger alltså att vi skall upphöra med det onda och istället göra det goda. Detta sker genom den dagliga bättringen, om vilken vi kan läsa i Luthers lilla katekes på följande sätt:
Vad betyder detta dop i vatten?
Det betyder, att den gamla människan i oss skall dränkas genom daglig ånger och bättring och dödas tillsammans med alla synder och onda begärelser, och att sedan en ny människa dagligen skall uppstå och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud för evigt.
Men detta är inget vi själva mäktar med, utan detta är den helige Andes verk inom oss. När Paulus skriver att vi skall lägga bort all bitterhet, häftighet och vrede, så använder grekiskan passivum. Paulus är medveten om att det är Gud själv som skall verka helgelsen i oss och han uppmanar oss att låta det ske och inte längre kämpa emot. Vi skall inte bedröva Guds helige Ande, säger han i versen innan. Det sker om vi klamrar oss fast i våra synder och inte vill överge dem.
Vi skall nu slutligen gå tillbaka till början av vår text och se vad som är motiveringen till syndens bortläggande. Paulus skriver: lägg därför bort lögnen. Ordet därför måste ju gå tillbaka på något som sagts innan och vad är det Paulus säger där? Jo, han talar om att brevets mottagare har blivit födda på nytt. De har lagt av sig den gamla människan och lämnat sitt förra liv. De har nu istället iklätt sig den nya människan som är skapad till likhet med Gud i sann rättfärdighet och helighet. Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra.
Motiveringen till det nya livet finns i det faktum att de nu är en ny skapelse. De har fått förlåtelse för alla sina synder, också för de synder de gjort med sin onda tunga. De vet att dessa synder skulle göra dem värdiga den eviga fördömelsen, om Gud skulle döma dem som hans stränga rättvisa kräver. Men nu har Guds Son fört fram en evig rättfärdighet som överskyler deras synder. Han har renat bruden i brudbadet. Han har fött dem på nytt och de förnyas nu till ande och sinne, står det. Om den helige Ande gör allting nytt, varför skulle vi som kristna då motverka honom och göda den gamla människan istället? När Gud av sin stora nåd har dränkt vår gamla människa i dopets vatten, varför skulle vi då dra upp honom igen och ge honom konstgjord andning? Nej, sticker Gamle Adam upp huvudet över vattenytan, så skall vi genast trycka ner det igen. Grips ni av vrede, så synda inte. Ge inte djävulen något tillfälle.
Kära vänner, jag har ett ord till alla er som, likt mig, inte har kunnat styra er tunga utan som erfar att ni har brutit mot Guds heliga vilja. Ordet jag tänker på är samma ord som Jesus gav till synderskan i fariséens hus: Dina synder är förlåtna. På detta ord har kristna i alla tider levat och dött och gått rakt in i Guds paradis. Ta det till ditt hjärta och till ditt samvete. Dina synder har blivit förlåtna. Det skedde i Jesu dödstimme. Amen.

Självprövning; Dan 9:4–6, 16–19 / OÖ

Sun, 4 Sep 2011 14:28:38 +0300

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Predikotexten är från Dan 9:4–6, 16–19:
4 Jag bad till HERREN, min Gud, och bekände: ”O Herre, du store Gud som inger fruktan, du som bevarar förbund och nåd mot dem som älskar dig och håller dina bud. 5 Vi har syndat och gjort orätt, varit ogudaktiga och upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter. 6 Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, furstar och fäder och till allt folket i landet.
16 Men Herre, för all din rättfärdighets skull, vänd din vrede och förbittring från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. På grund av våra synder och våra fäders missgärningar har Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bor omkring oss. 17 Hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan och låt ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom för Herrens skull. 18 Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör. Öppna dina ögon och se vilken förödelse som har drabbat oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner. 19 O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja – för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn.”
Dagens tema är självprövning. Evangelietexten för första årgången från Lukas 18, som ger söndagen dess prägel, är liknelsen om farisén och publikanen i templet. Där möter vi två motsatta förhållningssätt till Gud: dels farisén som förtröstade på sig själv och dels publikanen som såg bara elände i sitt eget hjärta och hoppades på Guds förbarmande.
Samma tudelning finns också i den text som vi hörde från altaret, där vi möter två söner som får befallning av sin far att gå och arbeta i vingården. Den ena är motvillig, men ångrar sig och går, och den andra är ögontjänare och visar sig först villig att göra det som fadern befaller, men är i själva verket lat och oduglig. I båda texterna ger Jesus en värdering. Det är den som inser sin synd och ödmjukar sig som har det rätta sinnelaget, medan den stolte får sin dom. Och Jesus drar sig inte för att döma översteprästerna och folkets äldste då han avslutar med orden:
Publikaner och horor skall gå in i Guds rike men inte ni.
I vår predikotext kommer vi in i en tid då allt verkade hopplöst. Daniel hade tillsammans med många andra judar tvingats att tillbringa största delen av sitt liv i landsflykt i Babylonien. Jerusalen hade förstörts ungefär 50 år tidigare och templet var öde. Och det var templet som var Israels fäste. Där bodde Gud. Nu var Gud utdriven ur sin stad och från sitt tempel, på grund av sitt folks synd. Det var ute med dem, de hade inget hopp.
De hade fått en särskild status att vara Guds egendomsfolk. Mose hade förmedlat Guds lag till dem och de hade på Sinai lovat att göra allt som stod i lagen. Men de hade skändligen förbrutit sig. De hade dyrkat avgudar, fast Gud hade sagt att de inte ska ha andra gudar. De hade blandat sig med hednafolken och försökt likna dem, fast Gud hade sagt att de inte ska vara som andra folk, utan vara hans eget folk och stå under hans beskydd. Därför hade Gud straffat dem, och det värsta av allt var att han hade övergett sitt tempel. Det fanns inget hopp längre.
Eller fanns det? Det hopp som folkets ledare, kungarna och prästerna, hade haft, det fanns inte längre. De hade trott att templet var en garanti för Guds närvaro och beskydd. Men en yttre byggnad är inget att lita på när det andliga livet har spårat ur.
Men det fanns ett hopp: att Gud hade gett ett löfte om Frälsaren. Han hade gjort det flera gånger: först när de första människorna syndade. Då lovade han att kvinnans avkomma en gång ska krossa djävulens makt. Sedan lovade han Abraham, att han ska bli stamfar till ett stort folk, och i detta folk ska komma en välsignelse för alla folk. Han lovade Mose att en profet ska komma, som är Mose lik och rentav större än han. Inget av de här löftena hade ännu gått i uppfyllelse, men Gud håller sina löften.
Och så fanns ett löfte till. Daniel, en gammal judisk man med stor vishet och kärlek till sitt folk, och som nu var rådgivare åt kung Darejaves av Persien, han hittade ett löfte i profeten Jeremias bok. Det var en av de dyrbara skrifterna som hade förts till Babel från Jerusalem. Nu har Daniel fått tag i den och hittar Jeremias profetia om att Gud efter 70 år ska se till sitt folk och göra slut på Jerusalems ödeläggelse. Så börjar han räkna, och finner att det i stort sett har gått 70 år sedan han och hans kamrater fördes till Babel. Vad gör han? Jo, vänder sig i ivrig bön till Gud. Han fastar i säck och aska och bestormar Gud med sina böner.

Daniel – ställföreträdaren
Det är en mäktig bön som Daniel ber. Han står inte på avstånd och ser på sitt folk och ber för det. Han anklagar inte de ogudaktiga kungarna och prästerna. Han säger inte om dem, att de har fått vad de förtjänade. Han bekänner sin egen synd tillsammans med de andra. Han talar i vi-form. ”Vi har syndat och gjort orätt.”
Vem är Daniel? Han är en märklig man, redan från pojkåren när han förs till Babel som en av de förnäma pojkarna som ska uppfostras i Babyloniens tro och kultur. Han bevarar sin tro. Men hans vishet gör att han trots sin avvikande tro blir upphöjd till rektor för vetenskapsakademin och senare till en av kungens närmaste män. Och i kapitel 6 berättas hur han var så trogen i sin tjänst, att man inte kunde hitta något att anmärka, utom när det gällde hans gudsförtröstan. Eftersom han höll fast vid sin tro kunde avundsmännen hitta en möjlighet att få fast honom, genom att kräva att ingen fick dyrka någon annan än kungen. Men inte ens i det lyckades man få honom på fall, för lejonens gap tillslöts när han kastades i lejongropen, och sedan kom han till ännu större heder än tidigare.
Det är just denna Daniel, som ingen kunde anklaga för något orätt, som nu bekänner: Vi har syndat och gjort orätt.
Låt oss ta tid och läsa hela bönen, de verser som inte ingick i vår text, v7–15.
7 Du, Herre, är rättfärdig, men vi har dragit skam över oss. Så är det i dag med Juda män och Jerusalems invånare och hela Israel, både de som bor nära och de som bor långt borta i alla andra länder, dit du har fördrivit dem därför att de var trolösa mot dig. 8 Ja, Herre, vi med våra kungar, furstar och fäder måste gömma våra ansikten i skam därför att vi har syndat mot dig. 9 Men hos Herren, vår Gud, finns barmhärtighet och förlåtelse. Vi var upproriska mot honom 10 och lydde inte HERRENS, vår Guds, röst. Vi vandrade inte efter de lagar som han förelade oss genom sina tjänare profeterna.
11 Hela Israel överträdde din lag och vek av utan att höra din röst. Därför utgöts också över oss den förbannelse och den ed som står skriven i Guds tjänare Mose lag. Vi hade ju syndat mot honom. 12 Han höll sina ord som han hade talat mot oss och mot våra domare som dömde oss. Han lät en så stor olycka komma över oss att något liknande det som nu skett i Jerusalem inte har hänt någon annanstans under himlen. 13 I enlighet med det som står skrivet i Mose lag kom all denna olycka över oss. Men ändå sökte vi inte blidka HERREN, vår Gud, genom att vända om från våra missgärningar och ge akt på din sanning. 14 Därför vakade HERREN över olyckan och lät den drabba oss, ty HERREN, vår Gud, är rättfärdig i alla de gärningar han gör. Men vi hörde inte hans röst.
15 Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand och så gjorde dig ett namn som är detsamma än i dag: Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga.
Daniel erkänner att Gud hade all rätt att straffa sitt folk, och bland dem Daniel själv. Gud är rättfärdig, men vi måste blygas, säger han. Och när det gäller att hitta en orsak till att Gud skulle förbarma sig, hittar han ingen sådan orsak hos honom själv eller hans folk. Den enda orsaken är att Gud är barmhärtig. Han har fäst sitt namn vid Jerusalem, som nu har gjorts till smälek bland folken. Här anknyter Daniel till alla de löften som Gud har gett sitt folk. Det är för de löftenas skull som han vågar vädja om att Gud ska förlåta sitt folk och vända bort sin vrede från Jerusalem och låta sitt ansikte lysa över staden.
Daniel vet att Gud har utvalt sitt egendomsfolk på grund av sin nåd och barmhärtighet. Mose hade ju sagt (5 Mos 9:6):
Du skall veta att det inte är för din rättfärdighets skull som HERREN, din Gud, har gett dig detta goda land till besittning, ty du är ett hårdnackat folk.
På samma sätt får vi veta att orsaken till Gud inte definitivt har tagit sin hand från sitt folk inte är att folket skulle ha varit trofast och gudfruktigt, nej, trots att de har avfallit har Gud hållit sitt löfte till fäderna. Och det löftet gäller främst att Gud i sin barmhärtighet skulle sända sin Son, Messias, för att frälsa sitt folk, och inte bara sitt folk Israel, utan hela världen, alla människor.
När Daniel ber och vädjar gör han det i förtröstan på denne Messias, som Gud hade lovat sända för att återupprätta Davids tron, men på ett annat sätt än folket hade väntat sig. Det skulle inte ske genom krig och makt, utan genom Guds ord, lag och evangelium. Egentligen kan vi säga att Daniels bön är en urtyp för en bön i Jesu namn.
Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner.
Den grund som Daniel vilade på var en annans rättfärdighet. Hans egen rättfärdighet räckte inte. Trots att han inte kunde ertappas med någon synd inför människor måste han bekänna sin synd inför Gud. Det är en bön av en rättsinnig ledare. Han är ställföreträdare för sitt folk. Han bär folkets synder inför Gud.
Här är en modell för alla oss som bär ansvar, valda eller kallade av andra för att leda och tjäna. Vi ska inte ställa oss utanför och skylla på andra. Vi ska inte säga, att vi har handlar i god tro, eller att vi har gjort som alla andra folk gör, eller som folket ville. Vi ska bära folkets synd och brist. Och fast vi själva skulle anse oss ha gjort allt rätt, så bekänner vi ändå det som våra uppdragsgivare har gjort orätt. Skulle landets ledare, kommunernas ansvariga, föreningarnas styrelser och tjänstemän handla så, i stället för att bevaka sin egen rätt, skulle vårt samhälle se mycket annorlunda ut.

Bönhörelsen
David bad i förlitande på Guds barmhärtighet, och han blev bönhörd. Men inte som han hade väntat sig. Han fick inte föreskriva för Gud hur han skulle göra. Daniel hade hoppats att Gud nu skulle säga, att det är dags att åka hem nu. Att det stundar ljusa tider för Israels folk. Att han nu åter skulle vara deras Gud och upprätta Davids tron igen.
Men Gud svarar på ett mycket konstigt sätt. Medan Daniel ännu ber sänder Gud sin ängel Gabriel till honom med ett budskap. Det finns två poänger i det här budskapet, som vi ska avsluta med i dag.
Det första är att han berättar om Messias, som ska sändas i en avlägsen framtid. Daniel får inte veta den exakta tiden, utan bara symboliska tal. I v24 står det:
Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja den Allraheligaste.
Det här är en profetia om Messias, han som skulle smörjas till profet, överstepräst och kung. Det var han som skulle göra slut på syndens makt och bära syndens skuld och straff och som skulle bli den verkliga befrielsen från den landsflykt som synden hade förorsakat. Den befrielsen skulle gälla alla syndare. Därför kan jag i dag förkunna det glada budskapet om frid med Gud. Du som likt Daniel måste bekänna din synd har också fått lyssna till avlösningens ord, att alla dina synder är dig förlåtna.
Det andra är att det kommer att komma många slags bedrövelser innan änden kommer. ”Intill änden ska det råda krig.” Daniel får inte höra utsikter om något lyckorike på jorden.
I dag ska vi likt farisén och publikanen i templet pröva oss inför Guds ord, om vi har någon rätt att komma inför honom i hans heliga tempel. Och när vi prövar oss i ljuset av Daniels bön, då ser vi att vi inte har någon rätt att komma i egen kraft och inbilla oss att vi likt farisén skulle ha några meriter att lyfta fram. Men som publikanen och Daniel får vi vända oss till den barmhärtige Guden, som inte har svikit sitt löfte att förbarma sig över den som ser sin synd och ropar på nåd. Och ingen som åkallar Herrens namn ska komma på skam. Därför får jag avsluta predikan i dag med att säga: Var vid gott mod, dina synder är förlåtna. Amen.
Min Frälsare, som mig förlossat, min Jesus kär, jag prisar dig, att du mitt ok har sönderkrossat då du på korset dog för mig, så att jag frälst från synd och fall med dig Guds rike ärva skall.